De senaste åren har jag sett så otroligt många täta, unika, roliga och överraskande tv-serier, allt från miniserier baserade på romaner, som "Patrick Melrose" och "Sharp Objects" till flersäsongare som "The Handmaid's tale" "The Crown" och "Game of Thrones". Tack vare strömningstjänster och ett noggrannare urval har kvaliteten ökat och slötittandet radikalt minskat.
I bland behöver jag dock vila mig från det högoktaniga och bara låta tiden gå framför en tv-serie som inte ställer så stora krav på min uppmärksamhet. Utmärkta serier för detta ändamål är serier typ "Barnmorskan i East End" och "Granchester", där ett ämne per avsnitt avhandlas och mysfaktorn är hög.
Mitt senaste slå-ihjäl-tid-drama är "The Good Doctor" som visas på Viaplay. Det är en sjukhusserie vars huvudperson, den unge kirurgen Shaun Murphy, har diagnoserna autism och savantsyndrom. Den superskickliga, oskuldsfulla men socialt dysfunktionella Shaun anställs som at-läkare vid det fina sjukhuset tack vare att hans mentor och vän är sjukhusdirektör. Nu tvingas Shaun relatera, inte bara till sina patienter och deras anhöriga, utan även till sina kolleger i läkarteamet. Parallellt med de olika utmaningar och sjukdomsfall som läkarteamet ställs inför får tittaren följa Shauns tragiska uppväxt i återblickar.
Shaun, som spelas av en extremt blåögd Freddie Highmore, har drag av många andra tv-seriehjältar. Först och främst "House", men även "Sherlock" och Saga Norén i "Bron". Men trots alla problem som uppstår till följd av Shauns autism, all sjukdom och alla sjukhusintriger, är det här en feelgood-serie som inte skaver någonstans. Trots att det opereras flera gånger i varje avsnitt är det inte ens särskilt mycket blod.