Thorsten Flinck i högform

I ett Musiksverige där de flesta artister ställer upp och bjuder till, ibland nästan i överkant, är han lika utstickande som den 29 februari. Alternativt lika frisk som en vårvind.
Inte för att han inte kan ställa upp. Men han kan lika gärna ställa in. Eller ställa till med skandal. Vi vet således inte riktigt vad vi har att vänta när vi styr kosan mot teatern, och det vet nog inte resten av publiken heller.
Så strosar han in, barfota. Öppnar en Fanta. Pluggar in en snus. Och som han levererar!
Det som möter oss den här kvällen är inte Thorsten Flinck, skandalmakaren, utan Thorsten Flinck, konstnären.
Som sådan är han multibegåvad, vilket bland annat framgår av den inledande monologen ur Doktor Glas.
Det är närgånget, laddat och så bra att han gärna hade fått dra hela pjäsen. I stället svänger han om. Kör några låtar kompad av enbart gitarr. Drar en dikt.
När Revolutionsorkestern ansluter är succén förseglad. Thorsten känner det visst själv också, för emellanåt avbryter han sig för att dansa runt på scenen. Med enorm inlevelse såklart. Det är länge sedan jag såg en artist ha så genuint roligt under ett liveframträdande.
Vi, en så gott som fulltalig publik, har också roligt. Den här kvällen är exakt en timme kort, men det är en tajt och kvalitativ timme. En sådan som får en att minnas varför man håller på. Med både kulturen och livet.
”Vill ni ha mer får ni ringa och rösta” säger Thorsten när publiken försöker få till ett andra extranummer. Och så tar han musikerna på rumpan. Han är komiker också.