Thorsten Flinck utan skyddsnät
Regi: Thorsten Flinck
Medv: Thorsten Flinck
Nyköpings Teater
Med ryggen mot publiken sitter Thorsten Flinck vid ett sminkbord mitt på scenen och förbereder sig inför kvällens föreställning. Minuterna går, sminkningen fortsätter, publiken börjar lite generat skruva på sig. Hur länge ska han sitta där utan att säga ett ord?
Ganska precis tolv minuter, visar det sig. Därefter kan Paria börja. Fast det sceniska experimentet börjar förstås i precis det ögonblick vi släpps in att beskåda Flincks tvåfärgade rygg.
För det är som ett sceniskt experiment man måste betrakta Flincks mycket personliga uppsättning av Paria. Visst finns Strindbergs gamla enaktare om herr X och herr Y där som ett filter i bakgrunden, men tilläggen, de många omtagningarna och rollbytena är mycket Flinckska och tycks också vara själva avsikten med föreställningen.
August Strindbergs text handlar om skuld och brott, förakt och ansvar en moralisk diskussion där herr Y visserligen är förfalskare men herr X visar sig vara mördare. Så vem har rätt att förakta vem?
Just den frågan försvinner dock långt i bakgrunden när Thorsten Flinck drar igång sin enmansshow. Till hälften vit, till hälften svart, spelar han båda rollerna och driver fram en dialog med sig själv som ibland är osande explosiv, ibland enformigt repetitiv.
Varje pjäs Thorsten Flinck tar sig an förvandlas till en personlig prövning av teaterns gränser och möjligheter ett utforskande som inte låter sig stoppas av några konventioner.
I Paria tänjer han än en gång på gränserna, framförallt för publikens tålamod. Han tar om texten, improviserar, brister ut i sång, stoppar in referenser till sitt privatliv, trampar utanför rollen och tycks ibland inte själv veta vart allt ska ta vägen.
Men det gör han förstås. För bakom den till synes ohämmade svadan finns en målmedveten aktör som visserligen tar ut svängarna så att det ibland slirar betänkligt, men som också klarar att räta upp spelet när så behövs.
Skickligt skiftar Thorsten Flinck mellan de två rollerna den ena lismande leende, den andra överlägset behärskad. Men så småningom halkar de in i varandra, förvandlas till en sorts Dr Jekyll och Mr Hyde-figurer eller kanske till två sidor av en enda person.
Det är omöjligt att få grepp om, men mycket fascinerande att se på. Utspelet är nästan provocerande kraftfullt och föreställningen saknar definitivt de skyddsnät vi är vana vid när vi går på teater.
Nej, Thorsten Flinck gör det varken lätt för sig själv eller sin publik. Visserligen har man sällan tråkigt i hans sällskap, men det är svårt att frigöra sig från känslan att vi i salongen är försöksdjur. Hur mycket tål vi? Var går vår gräns? Hur långt låter vi oss provoceras?
Svaret måste varje enskild åskådare själv ge. Men som sceniskt experiment är det onekligen intressant.
Kattis Streberg
Så jobbar vi med nyheter