Tid och rum i skuggan av döden
Torsten EkbomStaden med de elva portarnaAlbert Bonniers förlag
Nu skriver även Torsten Ekbom om gränslandet som vetter in mot den stora ovissheten.
Staden med de elva portarna är en prosalyrisk berättelse om en man som kallas till sjukhus för att få ett nytt hjärta inopererat.
En flygresa på en timme är berättelsens begränsning, men denna timme sträcker sig över oändliga tider och historiska rum.
På Ekboms operationsbord öppnas inte bara bröstkorgen för modern kirurgi, utan till hela den väldig fonden av dödskult och dödsriter från historiens högkulturen.
Tempot är knappast hjärtpatientens, det är furiöst uppdrivet och just så otåligt som man förväntar sig av en bok från IT-åldern.
Mannen loggar in och ut ur historien, installerar och infogar minnesblock ur det förflutna med den suveräna frihet som datorernas tidsålder tillåter.
Bilderna är heller inte rena, kronologin är fritt hanterad och under sjukhusets kulvertar möter mannen översteprästen från Thebe som rabblar upp kostnaden för balsamering enligt fornegyptisk taxa pupiller av bergskristall kostar 2 silvertalenter.
Han ska lämna staden med de elva portarna och gå in i de sju portarna i landet utan återvändo och måste lära sig namnet på alla dörrväktarna.
Hanteringen av döden var central i det gamla Egypten, i kroppen samlades både verkliga och tänkta krafter och om kroppen förstördes var förutsättningen för ett liv efter döden kaputt.
Alltså denna omsorgsfulla hantering av själva andeboningen efteråt.
Det blir en magisk resa med stora block, sökta och inklistrade från pojkböckernas äventyr, från tänkta arkeologiska utgrävningar, Zhou-dynastin och fragment ur läxläsningarnas kökkenmöddingar av styckekunskap om allt och ingenting.
Effekten kan bli ganska bedövande när man far på slänggunga genom litteraturens och historiens skräckkabinett av flådda fiender och lönnmördade rivaler.
På en sida spelar Newton schack med Einstein och färdas mot tidens och partiets remi, på en annan vinner prins Amled av Jylland både kungariket och den vackra prinsessan.
Men på något sätt håller allt samman och har sin logik, som drömmar har logik ungefär.
Vi kan inte föreställa oss, säger Torsten Ekbom, att tid och rum spelar samma roll när de vilar i skuggan av dödens frågor. Den mänskliga revyn spolas gurglande ut i minnets avlopp, oordningen i universum ökar, ordning är en ren tillfällighet.
Kanske återkommer den under kirurgens kniv, när resan är fullbordad, kanske försvinner den för gott.
Så jobbar vi med nyheter