Som barn var det normalt att vara udda. Man behövde inte ställa in sig i ledet och vara som alla andra. Det var ingen som fäste uppmärksamhet vid att man gick runt med gräsfläckiga jeans, Barcelonas matchtröja och en limegrön Musse Pigg-keps. Modemässigt var det inte den starkaste kombinationen kanske, men grejen var att man inte brydde sig så mycket om vad omvärlden tyckte. Det var ingen inre röst som sa "men fyfan Peter...ska du verkligen ha en sådan där keps?! Det passar inte alls till dina jeans!".
På Bryngelstorpskolans raster spelade vi oftast fotboll. Men det var ingen av dem som "var" Henrik Larsson eller någon annan känd fotbollsstjärna som tyckte att det var konstigt när någon annan ville vara Håkan Mild (ja, det var jag...) eller basketspelaren Michael Jordan i stället.
Och när man spelade bandy hemma i hallen, jäklar vad kul det var! En,två,tre snabba passningar mot väggen, en strålande fint, slagskott rakt upp i krysset på dörren – MÅÅÅÅL! KRASCH. Spegeln åkte ner i golvet med skäll och indragen veckopeng som resultat. Men man var ett barn. Tanken på den förstörda spegeln grämde en inte så mycket. Hade jag däremot spelat bandy i hallen hos föräldrarna i dag hade de nog ansett att jag var lite knäpp. Om jag då haft sönder en spegel hade jag verkligen fått tänka ut olika sätt att kompensera för det förstörda. Nu har jag visserligen haft sönder svärföräldrarnas hallspegel nyligen. Men då gjorde jag någon handbollsliknande rörelse (utan boll) förbi min sambo. Det är lite häftigare än att spela bandy kan jag tycka!
Man glömmer ofta hur modiga vi var som barn och hur vi agerade bekymmerslöst på impuls. Det är nog för att vi är precis likadana oavsett hur gamla vi blir. Ta bara min pappa och hans gubbkompisar (sorry) som exempel. De drog ut mitt gamla trumset i vardagsrummet och spelade i sann AC/DC-anda i en lägenhet på Östra storgatan en vardagskväll. Det lät förmodligen inte alls som den kända rockgruppen eller bra överhuvudtaget, men de kände sig säkert som rockstjärnor och hade väldigt roligt.
Kanske är det så att det blir tråkigt om man alltid ska vara strikt. Man kanske behöver göra något knäppt ibland för att ha lite roligt. Att ha sönder föräldrarnas hallspegel när man spelar bandy ska man helst undvika. Spela handboll hos svärföräldrarna i stället!