Tidigt smittad av jazzbacillen
Det var musik från start. Lasse Brännberg spelade piano redan i femårsåldern. Han tog lektioner. Men det där klinkandet var ett nödvändigt ont. Jag gillade improvisationer och att spela på gehör.
Vi bildade ett skolband med den något underliga sättningen två saxar, en gitarr och trummor. Vi spelade på skoldanser i Nyköping, Södertälje och Norrköping. Då hade vi utökat med trumpet och bas.
Lasse skrev arrangemang. Förebilderna var Art Blakey och Gerry Mulligan.
Det var svåra grejer, men så skulle det vara på 1950-talet.
När Lasse började i gymnasiet lade han musiken på hyllan, men på 1970-talet tog han upp tråden igen.
Han jobbade på SSAB. Några andra på avdelningen hade samma musikaliska bakgrund. Musiken de spelade var trad-jazz och swing. Personalfester, bolagsstämmor och jubileer. Det var grunden till Dixie Tigers.
Sångerskan Git Skiöld, som samarbetade med bandet, hade kontakter med musikerkretsarna i Stockholm. Tack vare henne blev det åtskilliga spelningar på jazzpuben Stampen.
Det var stort. Första gången vi var där uppträdde vi tillsammans med amerikanska storfräsare. Vi var nervösa, men det gick bra.
Men egentligen hade Lasse Brännbergs hjärta alltid klappat för jazz i det större formatet. 1997 bildade han Nicopia Blue Session.
Det är inget storband. Snarare har vi en sättning som var typisk på 1950-talet. Trumpet, trombon, tre saxar, piano, bas och trummor. Det är det optimala soundet.
Så kom vokalisten Irene Widlund in i bandet. Lasse skrev arrangemang för såväl en konsert- som en dansrepertoar. Spelningarna i Nyköping blev många.
För några år sedan återöppnades det klassiska danspalatset Nalen i Stockholm, efter att under lång tid ha härbärgerat en frikyrka.
Jag tror vi var första bandet från landsorten som fick spela där. Recensionerna blev fina. Någon skrev att det lät som på Dompans tid. Att bli jämförd med legenden Arne Domnerus. Det var inte så illa.
Sedan några år tillbaka samarbetar Nicopia Blue Session med sångaren Carli Tornehave. Bandet har uppträtt i tv. Men Nalen är ändå alltid Nalen.
Det är de ultimata spelningarna.
Förr var jazzen ungdomens musik. I dag har kommersiella krafter har tagit över, menar Lasse. Han är inte särskilt optimistisk inför framtiden.
Jazzpubliken är medelålders och däröver. Men det händer att även yngre kommer till konserterna och rycks med. Inget svänger som jazz.
Den överlever om den bara får chansen.
Så jobbar vi med nyheter