Ytterkläders vara eller icke vara. Morgonens källa till vrål och argumentationsdebatt hemma i det sörmländska torpet.
Den yngste skuttade förvånansvärt lycklig rakt ner i overallen med galonförstärkta knä- och rumpdelar i åsynen av allt det vita som singlat natten lång.
Perfekt stass för dagens stoj och lek.
Värre blev det med de två äldre avkommorna. Mössa? Långkallingar? TERMOBRALLOR?
Skulle inte tro det.
Att frysa en smula hör liksom tonårstiden till.
I ärlighetens namn är vi vuxna kanske många gånger precis likadana. Långkallingar är knöliga, termobrallor klumpiga. Ja, ja, ja.
Själv kom jag som 30-åring ut som en termobrallsälskare av rang. Möjligen kan det ha sammanfallit med flytten till ett allt annat än välisolerat torp.
En rad olika modeller har förbrukats sedan dess. Utan att riktigt hittat en favorit som både överlever lerinsvasioner, snöattacker och för den delen hundar med vassa tänder.
Men i julas förändrades min relation till vintern för alltid.
Under julgranen låg ett stort och tungt paket inslaget i papper med hemmafixarföretagets lysröda logga på. Maken tindrade med ögonen när jag öppnade.
‒Nämen...? En varselgul overall! Med reflexer på, sa jag och konstaterade efter ett utomhustest att jooo, han känner mig nog bättre än jag känner mig själv...
Sa jag att jag även köpt broddar? Det finns ingen hejd på vuxligheten och det är så vansinnigt varmt och ohalt!
Om 25 år kommer de där frusna avkommorna förstå precis.