Tilltagande misstro

Utrikesministern vill inte säga något. Statsministern och justitieministern hänvisar till utrikesministern. Frågan om de avvisade terrormisstänkta egyptierna skyfflas runt i regeringen. Det är märkbart svårt att få någon att bringa ljus i affären. Taktiken är katastrofal. Tystnaden säger alltid mer än man anar. Ju längre den varar desto fler frågor kommer att ställas om vad som egentligen hände och hur det kom sig att regeringen, via dåvarande utrikesministern Anna Lindh, lämnade missvisande uppgifter i ärendet till KU, riksdagens konstitutionsutskott.
Minnet av Anna Lindhs politiska gärning får inte bli ett hinder för en sedvanlig kritisk granskning av vad som skett. Uppgifterna är allvarliga. En regering som för KU bakom ljuset och sedan vägrar att gå in närmare på vad som hänt, gör inte sitt jobb utan förlorar såväl anseende som trovärdighet.
När statsminister Göran Persson till slut tvingades kommentera saken, sade han sig vara ovetande om detaljerna kring avvisningen och hänvisade idogt till att justitieombudsmannen granskar avvisningen. Och om JO har någon kritik får polisen ändra sina rutiner, påtalade Persson pliktskyldigt. Inte ord om det politiska ansvaret. Det är samma attityd som får en sällsynt enig opposition från vänster till höger att protestera. Regeringen var ansvarig för avvisningen, inte polisen eller någon annan myndighet. Det var ett politiskt beslut. Regeringen var ansvarig för den information som lämnades till den kontrollmakt i riksdagen som ska granska dess agerande, KU.
De borgerliga partierna är djupt kritiska, vänsterledaren Lars Ohly hävdar att det är frågan om medveten mörkläggning. Miljöpartiets Peter Eriksson går så långt att han redan nu talar i termer om misstroendeomröstning. Miljöpartiet skulle nå majoritet för detta om de borgerliga partierna når samma slutsats. Det troliga är nu att regeringen tvingas att kalla in utrikesnämnden för att hantera ärendet. Annars kommer riksdagen att utkräva både svar och ansvar, helt enligt demokratins spelregler.