Tintin talar nytt språk

Han fyller sjuttiofem i år, men bär sina år med heder. Han påstås arbeta som journalist, men ses aldrig skriva en rad. Namnet är Tintin, förmodligen bekant. En yngling, ständigt på resande fot, från Kina till månen. Nu kommer hans äventyr i nyöversättning.

Övrigt2004-04-29 23:28
Såvitt känt har Tintin aldrig varit nära någon kvinna, kanske är han därtill alltför ung? Dock sågs han vid ett tillfälle rejält berusad. Han är artig och väluppfostrad, niar även obekanta bovar, innan de fångas in.
När man läser de sex första albumen av Tintin, som nu ges ut i nyöversättning av Björn Wahlberg, tänker man att här presenteras en komplett kolonial världsbild. Att denne evigt unge vuxentonåring bär alla den europiska kolonialismens värderingar, en scoutikon för den vite mannens börda.
Men riktigt så enkelt är det inte. Tintin är inte bara den typiske kolonialisten. Den som representerar europeisk överhöghet. Ganska tidigt får han också ett humanistiskt och rättvist drag. Ser till att koloniala gulingar och svartingar inte hunsas och misshandlas. Då ingriper han omedelbart, spöar översittarna, man ska inte slå sina infödingar.

I Blå Lotus (för övrigt ett av de bästa äventyren) ser man något nytt. Där är Tintin inte längre herre, där blir de hunsade kineser jämställda. Och den unge Tchang (som verkar jämnårig med Tintin) är inte underordnad, han är i jämnbredd, en klok och initiativrik gosse med avgörande betydelse för den lyckliga utgången. Kina är en rik, men förtryckt nation, kineserna är individer, ibland rent av ädla.
De förtryckande japanerna däremot, de är rasistiskt skildrade som gulbetade asiater med onda avsikter och ansikten.
Nej, det är inte alldeles enkelt. Kontrasten är enorm mot Tintin i Kongo, där de rasistiska schablonerna är så groteskt övertydliga att de blir parodi (negrer är stora barn). Under den koloniala frigörelsens femtiotal belade förlaget just denna utgåva med säljförbud. Det hävdes inte förrän en dagstidning i Zaire (f.d. Kongo!) på 1970-talet skrev till Hergé och begärde att få publicera serien. Den rasistiska laddningen hade domnat.
Man kanske kan säga att Tintin följer sin tid, avvecklar kolonialismen med bibelhållet ansvar, någon roll ska ju finnas kvar för Belgien, om inte annat den som civilisatorisk fostrare.

Annat är det med latinamerikanerna. Där överger Hergés aldrig sina schabloner. En revolutionsbenägen kontinent som älskar att tillsätta ärorika frihetshjältar som sina nya tyranner. För att sedan störta dem inom kort, Alcazar mot Tapioca, eller tvärtom.
Det sönderslagna örat hette det första latinamerikaäventyret. Här får också dramaturgin sin fasta form; en inledande bagatellhändelse, Tintin dras in, äventyret rullas upp. Så skulle det hädanefter se ut.
Tintin såg dagens ljus i januari 1929, som enkelt tecknad serie i den belgiska dagstidningen Le Vingtième Siècles. En mycket katolsk, konservativ och antikommunistisk tidning. Följdriktigt handlar det första äventyret om Tintin i Sovjet och följdriktigt är det en veritabel skurkstat som skildras.
Tintin presenteras som reporter på Petit Vingtieme och faktiskt här ses han skriva i några rutor. Det intressanta är att se hur själva figuren här skapas, allt eftersom Hergé levererar sina teckningar. De första rutornas enkla streckgubbe förvandlas till seriefiguren Tintin innan albumet är slut. Men tempot, äventyren och Milou finns med från början, om än i svart-vitt.

Nu ska alla 23 albumen komma i nyöversättning. med informativt förord av översättaren Björn Wahlberg. Språket är för första gången troget översatt, vilket innebär mer innehållsrika pratbubblor, och betydligt större nyansering.
Det senare kan behövas, enbart kapten Haddock lär ha närmare 300 kraftuttryck på lager, de flesta väldigt säregna. Professor Kalkyls försynta och sällsynta svordom Saperlipopette! är inte heller alldeles enkel att översätta. Haddock finns för övrigt inte på plats i de sex första äventyren. Först i Krabban med guldklorna dyker han upp. Men hans urbild finner man här och där, svartskäggiga individer med oborstat men livligt språk och hastigt humör. Han blir en av de mest omistliga figurerna runt Tintin, den som bär upp vilsenhet och svaghet bakom ett oföränderligt burdust yttre. Den nödvändiga och trovärdiga kontrasten till Tintins själlösa perfektion.

Humorn är både enkel och sofistikerad. Dupont
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!
Läs mer om