Tio dygn på bussen till och från skolan

Det är bara fem minuter kvar! Nej, jag får inte missa den, inte i dag igen. Jag kastar på mig jackan, tar mina saker och springer. Jag springer ut genom dörren och uppför gatan. När jag sprungit en bit ser jag hur ännu en person kommer springande från sitt hus, och efter ännu en bit kommer en tredje person. Att de är lika stressade som jag råder det inga tvivel om. Ingen av oss vill ju komma för sent och missa den.
Jag tittar på klockan, nu är det bråttom. Jag ökar takten lite, men precis när jag börjar skymta mitt mål så ser jag hur den åker. Jag slutar springa, och traskar fram till mitt mål busshållplatsen. Långt där borta ser jag hur bussen försvinner bakom en sväng.
Jag var en minut för sen. En endaste liten minut, om jag bara hade gått upp en minut tidigare eller åtminstone duschat lite fortare så hade jag suttit på den där bussen nu. Jag suckar och tittar på klockan, det är lång tid kvar tills nästa buss går. Vilken hopplös morgon!
Ja, så är det att vara bussresenär. Jag blev bussresenär för ungefär ett halvår
sedan. Och nu är bussar och busstider min vardag. Varenda dag måste jag passa busstiderna annars missar jag skolan eller ännu värre: jag kanske inte kommer hem på kvällen. En av de besvärliga sakerna med att vara bussresenär är när man
råkar missa sista bussen hem. När detta händer är jag glad att mina föräldrar är så tålmodiga och snälla att de kommer och hämtar mig. Tyvärr får de ganska ofta rycka ut och hämta. Inte bara för att jag råkat missa sista bussen utan också för att det inte går så många bussar hem.
På helgkvällar är det ett rent elände att komma hem. För vill man umgås med vänner i Nyköping är det ofta så att sista bussen hem till Trosa går innan man ens hinner komma fram till Nyköping.
En annan sak som inte är så rolig med dessa eviga bussresor är att de tar så otroligt lång tid. Jag bor i Trosa och går i skolan i Nyköping, vilket betyder att jag måste åka buss cirka två timmar om dagen. Vissa dagar är det lite mer och vissa lite mindre.
Eftersom jag råkar tycka att det är ganska skojigt att räkna så räknade jag häromdagen ut att jag sedan jag började gymnasiet i höstas har suttit nästan tio dygn på buss. När jag insåg detta blev jag rätt chockad, måste jag säga. Jag vill inte ens veta hur många dygn det kommer att vara när jag tar studenten om två och ett halvt år.
Vad sysslar man då med under dessa oändliga bussresor? Ja, man skulle ju önska att man gjorde läxorna när man ändå sitter där och inte har något bättre för sig. Men det gör man ju såklart inte. Eller åtminstone tillhör inte jag en av de duktiga som sköter detta på bussen. I stället sitter jag bara där, tittar ut genom fönstret, tänker lite, lyssnar på musik, pratar med någon eller sover.
Men samtidigt som dessa bussresor kan vara väldigt långtråkiga och jobbiga så är det ändå en väldig tur att bussarna finns. Vad skulle jag egentligen ta mig till utan dem? Hur skulle jag ta mig till och från skolan? Ja, det är en otrolig tur att de finns.