Nej, denna gång var det orkesterns kärna stråkarna som bar upp hela kvällen. Och fyra helt olika exempel fick vi på all den fantastiska musik som finns för en kammarorkester som denna.
Allra bäst blev den stora stråkserenaden i C-dur av Tjajkovskij som också kom sist på programmet. Där hördes verkligen det sena 1800-talets stora känsloutlevelse från svartaste melankoli till framfusigt berusande livsglädje.
Och det var fängslande att se hur Per Andersberg ofta med bara högerhanden och dirigentpinnen kunde få fram och hålla kvar intensiteten, exempelvis i den mörka introduktionen till förstasatsen. Ibland var det sådan kraft från förstafiolerna i höga lägen att det hade behövts lite mer pondus från cello och kontrabas för att balansera. Och elegin var svårare att hålla samman än den eleganta valsen. Men som helhet var detta ett imponerande arbete.
Rätt imponerad blev jag också av solist och orkester i de två fiolkonserterna ”Vintern” och ”Våren” ur ”De fyra årstiderna”. För denna älskade musik fungerade riktigt effektivt, speciellt den första, även om det förstås är att sticka ut hakan att spela något så välkänt. I dag finns det ju hur många mer eller mindre extrema tolkningar av Vivaldi som helst medan vi i lördags fick mer trygga versioner i mittfåran. Och Rikard Källströms fiol sjöng vackert i de båda Largo-satserna och hade nästan inga problem alls med allt det virtuosa i de snabba satserna. En stark prestation som backades upp fint av de andra.
Med Sibelius fick vi två andra sidor av en stråkensemble som denna. Musiken kan närma sig undehållningen eller baletten med korta satser som i ”Suite Mignonne” där det dansanta färgades in i klangen eller var mer solistiskt från Eva Sjöströms och Sara Wirqvists samspelta flöjter, ofta i pigga terser eller i tafattlek.
Lite svårare var det impressionistiska och ibland kärva tonspråket i ”Rakastava”-svitens tre satser som förvisso hade en hel del av intensiteten men ändå kändes lite trevande som inledning på kvällen.
Tjajkovskijs serenad bäst
Oj, vad de måste ha övat, de 23 stråkmusikerna i Filharmoniska Sällskapet i Nyköping. För det var ett svårt program som de bjöd på i lördags. Ingenting fanns det att gömma sig bakom för dem. Ingenting som skylde över eventuella brister, så som hornens långa toner brukar göra i den symfoniska musiken eller pukvirlar och blåsfanfarer när det ska låta festligt och starkt.
Så jobbar vi med nyheter