Jag besökte ett av stadens fik häromdagen. Såg fram emot en lugn stund med kaffe och macka, där jag kunde sköta några ärenden via surfplattan.
Men så värst tyst blev det inte. Plötsligt fann jag mig ofrivilligt tjuvlyssnandes på ett gäng äldre herrar, som i rask takt avhandlade olika samtalsämnen.
Den där politikern som klantade till det. Den där otäcka olyckan för många år sedan. Byggfusk, vårdkris, wifi-problem. För att inte tala om den där chefen som gjorde si och så.
Plötsligt skär en telefonsignal genom herrarnas gemytliga samtal. Kvinnan vid bordet bredvid svarar, och pratar obesvärat på. Jag blir irriterad – nu hör jag ju inte vad herrarna talar om där borta!
För nu har jag öronen på skaft. För det mesta herrarna talar om, hade de troligen inte känt till om inte en nyfiken lokalmurvel hade serverat dem det till frukost.
Då hör jag kvinnan tala om någon form av kris. "Något måste göras. I värsta fall får vi be tidningen att rycka in." säger hon allvarligt.
Och där sitter jag. Lokaltidningsreportern. Varken kvinnan eller herrarna har en aning om att mitt hjärta tar små extraskutt.
När hon lagt på hör jag herrarna igen. Nu talar de om internetbedrägerier och varnar varandra för falska e-postmeddelanden – för det har de läst om i tidningen.
Jag kommer på mig själv med att le. Och visst sträcker jag lite på ryggen?
Mitt tjuvlyssnande gav en stark påminnelse om hur viktiga vi är, jag och mina kolleger på lokaltidningen.
Det känns förbannat skönt i trolltider.