Tolvslaget då våldet mot samhället briserade

Stanken av krut lade sig snabbt. Men känslan av utsatthet, ilska och besvikelse finns kvar ännu i Katrineholms polishus. Där väcker åtalet för sprängattentatet 2016 hopp om både avslut och rättskipning.

Övrigt2018-01-26 15:16

Den 31 december 2016, årets sista skälvande minuter. Runtom i staden korkas skumpan upp. Midnatthimlen sprakar. Katrineholm firar nyår och speglar sig i glansen av sitt stundande 100-årsjubileum.

I polishuset har en handfull civilanställda samlats i stationsvakten Sebastian Holmströms kontor. De kollar in tolvslaget på tv och skålar för 2017.

Det är då det smäller till ute vid polisstationens låsta entré, berättar Holmström.

– Smällen var inte anmärkningsvärd i sig och vi trodde först att det var en fyrverkeripjäs. Men vi förstod direkt att det var allvarligt eftersom larmsystemet aktiverades.

Firandet tar slut där och då. Holmström skyndar ut i receptionen samtidigt som han kontaktar Sörmlandspolisens kommunikationscentral. Den har fått samma larm, men operatören i Eskilstuna är inte uppjagad. Det smäller av fyrverkerier där också. Det är väl en raket som utlöst larmet i polishuset, antas det. Ingen åtgärd görs.

Ett dussin poliser tjänstgör denna natt i Katrineholms lokalpolisområde. Den sista patrullen lämnade stationen strax före midnatt. Timmarna runt tolvslaget väntas bli hektiska.

Yttre befälet Johnny Onbiner är ute på uppdrag när några kolleger kallar på förstärkning. De håller på med ett ingripande i centrum och stämningen bland de berusade personerna omkring dem börjar bli hotfull. Onbiner har precis kommit till Stortorget när något exploderar vid polishuset.

– Vi märkte ingenting av det där vi befann oss. Vi hade hörselproppar i öronen på grund av nyårsraketerna och det smällde överallt omkring oss.

I polishuset står stationsvakten Holmström och hans arbetskamrater och tittar ut. Inte på fyrverkerierna utan på skadorna på dörr och fönsterglas. Det luktar krut. De ser splitter av glas men också något annat. De undrar om någon har avfyrat ett hagelgevär mot polishuset.

– Sedan såg vi att också allmänhetens bilar som stod utanför hade skadats. Vi rapporterade det till LKC, men de var inte så intresserade.

Utan att veta vad som hade exploderat, och utan att veta om de befinner sig i fara, gör Holmström och kollegerna en inre rondering för att försäkra sig om att inget intrång skett eller pågår i polishuset. Holmström kontaktar LKC igen, frågar vad som ska ske i nästa steg. Det har gått en halvtimme efter smällen. Vakthavande befälet i Eskilstuna skickar efter väktare till polishuset.

– I det läget upptäcktes grepen och sprinten, säger Holmström.

Fyndet förändrar allt. Poliser ute på rull rings in till stationen. Entrén spärras av. Tekniker kontaktas. Onbiner leder arbetet i kontakt med LKC. När han ser att fönstren till bostadshuset mitt emot har splittrats, skickas poliser in i trappuppgångarna för att kontrollera att ingen människa kommit till skada.

– Hade någon stått på balkongen när det smällde kunde det ha gått illa.

Linnea Aro en av poliserna i yttre tjänst på nyårsnatten.

– Först, när jag hörde vad som hänt, blev jag förbannad. Sedan blev jag orolig för kollegerna. Men jag gick in i arbetsrollen direkt. När min familj ringde och frågade om jag var okej gick det upp för mig att jag inte ens hade hört av mig.

Poliserna saknar gärningsmannasignalement, har inga vittnen eller kamerabilder. Efter ett tag återgår de till nattens uppgifter.

Men frågorna dröjer kvar. Vem utförde attacken? Varför?

– Varför, är jag rätt övertygad om. Vi hade gjort ett bra, intensivt arbete mot de kriminella. Detta var en styrkedemonstration för att få oss på defensiven, säger Anders Gölevik, lokalpolisområdets chef.

Han nås av nyheten om attentatet vid 01-tiden.

– Man blir bedrövad men tyvärr inte överraskad. Vi lever inte isolerade från sådant i Katrineholm, så någonstans är man mentalt förberedd på att det kan hända också här.

Gölevik skyndar till stationen. Han bävar för att någon i personalen har skadats. Men han möts av ett stort lugn.

– De hade tagit kontroll över situationen på ett väldigt professionellt sätt.

När stationsvakten Holmström kommer hem på nyårsdagens morgon finner han förvånat att hans nära och kära inte har en aning om vad som hänt.

– Vi upplevde att det tystades ner väldigt fort. Först när det bombades hos polisen i Helsingborg nästan ett år senare reagerade samhället, tycker polisassistent Sarah Öhrn.

Hon är ledig på nyårsaftonen och får nyheten om sprängningen i en kvällstidningsblänkare på nätet. Men varken media eller politikerna ger händelsen den uppmärksamhet och det fördömande den förtjänar, tycker många av polishusets anställda.

Ledningen för Sörmlandspolisen är tyst. Det ska det pratas mycket om i Katrineholms polisstation efter attentatet. Hade samma sak drabbat polishuset i Eskilstuna hade det blivit ett jävla liv, resonerar många.

– Det är min största besvikelse: att rättsstaten attackeras så här men att det ses mellan fingrarna med det. Rikspolischefen uttalade sig inte alls, tror jag. Herbst i polisens regionledning sa något, han kanske delegerade det till henne. Men det var en mycket svag markering, anser Holmström.

– Men många av de vi möter i jobbet varje dag, som missbrukarna, gav oss sitt stöd. Det kändes bra, tycker Öhrn.

Särskilt poliser i yttre tjänst lever med jobbets risker och hoten mot den egna säkerheten under varje arbetspass. Efter granatattacken är de ännu mer på tå. Sprängningen gör sig påmind på skyddskommittémöten och arbetsplatsträffar och förstås ute på gatorna.

– Ska vi undersöka en tom bil tar vi ut ett ordentligt avstånd och tittar noga under den innan vi går fram, beskriver Öhrn.

– Händelsen sitter i fortfarande. Vi vet att det är mycket vapen och handgranater i omlopp. Jag tänker att det kommer att hända mer, befarar Aro.

Personalen i polishuset känner både lättnad och tillfredsställelse över att det nu väckts åtal för anstiftan av attentatet. Kanske, hoppas de, kommer det också fram vem som kastade granaten.

– Jag tror att det kan bli förlösande att få ett kvitto på utredningen. Åtalet och en förhoppningsvis fällande dom är viktigt, säger Onbiner.

Han har jobbat som polis i tio år. Det går inte att bortse från att utsattheten i jobbet och dåd som granatattacken kan avskräcka ungdomar för att välja polisyrket eller få verksamma poliser att fly kåren. Men Onbiner är inte en av dem.

– Det här är en utveckling som vi måste vända på, förändra. Det var därför jag blev polis. Det är därför jag vill fortsätta, och det vill de jag jobbar med också.

Attentat mot polisen

Katrineholm, 31 december 2016: sprängdåd mot polisstationen.

Stockholm, 6 februari 2017: sprängdåd mot polischefs bil.

Hallstahammar, 13 augusti 2017: sprängdåd mot polisstation.

Helsingborg, 18 oktober 2017: sprängdåd mot polisstation.

Växjö, 29 oktober 2017: attacker mot polisstation med smällare.

Västerås, 28 oktober 2017: polismans bostad beskjuts.

Uppsala, 27 november: handgranatattack mot poliser utanför polishus.

Malmö, 29 december 2017: sprängdåd mot polisbil.

Malmö, 17 januari 2018: sprängdåd mot polisstation.

Utöver dessa händelser kommer ett antal våldsdåd och allvarliga hotelser riktade mot enskilda poliser.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!