Tomas Tranströmer – enkelhetens mästare

Vad är det med Tranströmers poesi som gör den så älskad, frågar sig Bergsten och svarar: ”De kan bero på att den förenar det enkelt naturliga med något hemlighetsfullt”.
Själv minns jag en mening från hans diktsamling ”Den stora gåtan”. En alldeles tydlig död tog sin plats där, allt var mycket tydligt och utan brådska:
”Döden lutar sig
över mig, ett schackproblem
Och har lösningen”
Så där förledande enkel och rakskuren är Tranströmers poesi. Men det är en enkelhet som hålls ihop av samma bindningar som atomens, den håller samman världen.
Tranströmer debuterade 1954 med ”17 dikter” och det stod genast klart att här fanns en sällsam sammansmältning av rationalism och mystik. Medeltidsmystikern Mäster Eckhart har funnits med som en livslång referens. Det sedvanliga diktarjaget var hos Tranströmer följaktligen utbytt mot ett mer generellt ”han”, mystikern vill ogärna ta jaget i hand. Småningom förändras denna diskretion.
Bergsten gör en bred rundmålning av Tranströmers gärning, ända fram till den ödesdigra stroken 1990. Den innebär inte slutet på hans diktande, men en mycket brant reducering. Hans verksamhet som psykolog, hans musikalitet, hans nyskapande bildspråk, de många internationella kontakterna, den övriga publika insatsen. Ett helt liv.
Och vad väljer man ur ett liv? Kanske upplysningen att Tranströmer väldigt tidigt tänkte sig en bana som kompositör, och att hans färdigheter vid flygeln går långt utöver amatörens, även enhändigt. Flygeln har varit tillflykt, men också probersten, ord har ju sina svårigheter, att missbruka toner är svårare, de har en annan ärlighet. Från början fanns också en ambition om en närmare koppling ord-ton, Tranströmer nämner att dikterna i debutboken var tänkta att spegla passacaglia-formens variationer, men att det blev för långsökt.
Schubert är kanske centralgestalten, hans sena verk, den allt tydligare döden, som i pianofantasin i f-moll. Musiken har alltså varit stor, en i dikten erövrad och annan värld, läser raderna om Haydn:
”Jag spelar Haydn efter en svart dag
och känner en enkel värme
i händerna.
Tangenterna vill. Milda hammare slår.
Klangen är grön, livlig och stilla.
Klangen säger att friheten finns
och att någon inte ger kejsaren skatt.”
Dikten slutar i en av Tranströmers hisnande metaforer. Han liknar musiken vid ett glashus på sluttningen, och stenar rullar fram. Ibland rakt genom huset förstås, ”men varje ruta förblir hel”.
Alltså kan vi även välja detta med bildspråket, Tranströmers stora, omvälvande rykte och bland vissa strömningar i nutid – även vanrykte. I hans metaforer finns en huvudstupa träffsäkerhet som är rent humoristisk ibland.
”Uppvaknandet är ett fallskärmshopp från drömmen”, den allra första raden i debuten ”17 dikter”. Hans bildspråk är inte enkelt, men häpnadsväckande: ”Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket”.
Jag erinrar mig en bild han använde i en dikt om det forna Östtyskland, det var efter murens fall, när förklaringarna jäktade och trängdes i nyss tryckta volymer. Då skrev han, med uppenbarelse:
”Det allsmäktiga cyklopögat gick i moln
och gräset ruskade på sig
i koldammet.”
Jag läser och läser, bland dikter jag redan läst många gånger och då kommer detta välkända ansikte fram, Tranströmers ansikte? Nej, knappast, det är någon han beskriver, någon som upplever sig och i läsningen upplever även jag.
Men vems ansikte är det man läser när någon beskriver sitt eget och man känner igen sig? Mäster Eckhart ler begrundande i skuggorna.