Torgny Lindgren längtar hem till skräddarbordet
När Torgny Lindgren sätter sig ner vid sitt gamla skräddarbord för att börja på en ny roman har han redan hela boken klar för sig. Men själva skrivandet inne i hjärnan kan ha pågått i årtionden. Den släktkrönika som väntar härnäst har malt i bakhuvudet i 15 år.
Om det nu kommer någon, vill säga. Torgny Lindgren är bekymrad. Södermanlands Nyheters i dag-spalt har vänt på datumen och påstått att kvällens föredrag ska handla om Fogelstadgruppen.
När de hör att det är jag som ska prata så vänder de väl i dörren, säger Torgny Lindgren och tittar oroligt över glasögonen som hamnat längst ner på nästippen.
Att tala inför publik hör till det han ogillar mest med författarrollen. Liksom att ge intervjuer. Torgny Lindgren ogillar offentligheten.
Jag vill bara vara i fred. En av de bästa platserna på jorden är min vedbacke. Där har jag lugn och ro och kan tänka.
Det är på platser som vedbacken hans romaner tar form. Andra författare må sätta sig med ett blankt papper och vänta på att historien ska komma till dem. Torgny Lindgren måste ha berättelsen helt klar i huvudet innan han vågar börja skriva.
Det är väldigt ångestfyllt att sätta sig ner och skriva den där första meningen. Då vet man att nu gäller det.
Torgny Lindgren skiljer själv på skrivandet som kan pågå i huvudet i många år och nedskrivandet som ofta går ganska snabbt.
Jag vet inte vilket jag gillar bäst. Det är kolossalt roligt att gå omkring och leka med materialet och prova olika meningar och kommateringar. Men det är samtidigt en ren njutning att sätta sig ner och börja skriva när man väl är klar med det arbetet.
Den senaste romanen, Dorés bibel, kom förra våren och nu är Torgny Lindgren redo att börja nedskrivandet av nästa bok. Förvirringen en släktsaga är arbetsnamnet på den roman som har malt i bakhuvudet i femton år. Än en gång är det de västerbottniska rötterna som gör sig påminda.
Jag känner namnen på mina förfäder ända tillbaks till år 1453. De har bott vid samma sjö, i samma socken, hela tiden. Det är en lång tid och jag kan namnen på varenda jäkel. Mitt släktträd är gigantiskt. Det omfattar varenda västerbottning.
Så det blir en tjock släktsaga?
Åh, det vet man aldrig. När författaren Thomas Mann skulle börja på en ny bok sa han alltid: Nu ska jag börja skriva på den där lilla novellen. Inte fan törs man säga att man ska skriva en hel roman. Man måste lura sig själv.
Redan i vår ska nedskrivandet av släktsagan påbörjas, är det tänkt. Då sätter sig Torgny Lindgren vid ett lågt gammalt skräddarbord och börjar skriva. Alltid för hand i ett A4-block.
Datorer kan jag inte ens starta. Jag har flera stycken i arbetsrummet, men där är så fullt med saker så där kan man ändå inte ta sig in, säger Torgny Lindgren och skjuter ner glasögonen ännu en bit på näsan.
Hur ser skräddarbordet ut då?
Ja, det är fullt med papper och böcker och pipor och snusdosor och gud vet allt. Det är det där med ordning...
Till sommaren hoppas Torgny Lindgren ha fått ner åtminstone en del av berättelsen i sitt block. När det blir varmt blir han distraherad och vill kunna ägna sig åt att klippa gräset i lugn och ro.
Och så ska han besöka Nyköping. För sedan i julas bor en av sönerna här, och nu ser Torgny Lindgren fram emot att få se Nyköping i sommarskrud.
Det är så fint här med ån och slottet.
Fast först var det den där lilla detaljen med publiken och Fogelstadgruppen. Det börjar närma sig föredragsdags och Torgny Lindgren frågar oroligt om alla gått hem igen, men får det lugnande beskedet att det är alldeles fullsatt i aulan.
Över hundra personer har kommit till Nyköpings Folkhögskola för att höra Torgny Lindgren tala om skrivet och oskrivet.
När kvällens huvudperson hör det ser han ärligt lättad ut och glasögonen åker en liten bit upp på nästippen.
Så jobbar vi med nyheter