Som SN rapporterade tidigare i veckan har årets spannmålsskörd varit över förväntan, trots den torra sommaren. Kött- och mjölkbönderna har dock haft det kämpigare, eftersom vallskörden är mer känslig mot torka.
‒Vi har haft två dåliga år på varandra nu, säger Per Lexell, mjölkbonde på Ålsta gård i Gnesta.
Han berättar att reserverna från förra året var slut redan i våras, och att man redan har börjat tulla på vinterförråden.
Normalt sett sker två eller tre vallskördar per år, berättar Per Lexell.
‒De två första skördarna är avklarade och vi har inte ens fått ihop halva årsbehovet än. Det har ju kommit lite regn nu men den tredje skörden är det alltid lite sämre kvalitet på.
På Ålsta gård finns omkring 340 kor, varav hälften är mjölkkor och hälften är ungdjur.
‒Mjölkkorna har förhoppningsvis fått sitt vinterbehov, men ungdjuren får gå på sparlåga, på halm och kraftfoder, säger Per Lexell.
Ålsta gård har även viss spannmålsproduktion, men för att klara vintern används en del av den skörden som djurfoder. Det innebär i sin tur att gården går miste om de inkomster som försäljningen av spannmål hade genererat.
‒Det blir några hundra tusen kronor som försvinner, säger Per Lexell.
[fakta nr="1"]
Även grannen Curt Rehnström, som har köttkor på Davidsta gård, vittnar om ett tufft år.
‒Vi tog den andra skörden för tre veckor sedan, den var väldigt liten. Torkan har varit besvärlig för oss, säger han och påpekar att mjölkkor är mer krävande än köttkor när det gäller både foder och vatten.
Bristen på regn och det låga grundvattnet har också lett till oro för brunnarna på gårdarna i Sörmland, berättar Curt Rehnström.
‒En mjölkko kan dricka 100 liter vatten per dag. Sinar brunnen blir det väldigt besvärligt, säger han.
Vissa kött- och mjölkbönder har aviserat att de måste slakta djur tidigare än planerat, eftersom att det helt enkelt saknas mat. Men riktigt där är man inte på Davidsta eller Ålsta än.
‒Det finns heller inte plats på slakterierna just nu, det är så många andra bönder i östra Sverige som behöver slakta djur. På något vis reder det sig, konstaterar Per Lexell.