Tornets frivillige fånge

Gnesta har fångat Ingvar Andréason. Där har han vuxit upp och nu är han tillbaka där han började. Varför kan han inte sätta fingret på, men det är något mystiskt med orten som lockar och drar.
Barndomen och ungdomens tid upplevdes från vad som kanske är den högsta punkten i Gnesta.
Jag såg vattentornet från fönstret hemma, säger Ingvar Andréason.
På Gnestahöjden bodde han, där gick han i skolan och där vaktar det gamla tornet. Uppenbarligen gjorde det starkt intryck på honom. Tornet kan vara en liten anledning till att han har återvänt.
Att orten är vacker är bara en del i det hela. För mig är det även de personliga banden som dragit mig tillbaka.

Hans mormor är född i Gnesta och hans mor lämnade aldrig orten.
Jag har släkt som aldrig har bott här men som längtar hit.
Han berättar en historia som han hört via sin morbror. Det handlar om en kvinna som på semester i Italien höll med reskamraterna om att landet där är vackert.
Men det är inte lika vackert som i Gnesta sa hon hela
tiden.
Han börjar skratta.
Det kan vara en skröna men det är kul i alla fall.
För 15 år sedan flyttade han tillbaka till uppväxtorten tillsammans med hustrun. Nu bor de mer i Gnesta än i andra hemorten Västerhaninge i Stockholm.
När jag var 18 år fick jag arbete i huvudstaden. Jag började med att pendla från Gnesta. Tåget gick sju på morgonen och jag var framme 08.40. Returresan var snabbare, bara en timme. Jag var hemma vid 19-tiden igen.
Det var tidigt 50-tal, Sverige byggde folkhemmet. Långa dagar med mycket slit.
På den tiden arbetade man även lördagar. Men jag tror inte att tempot var lika högt som det är nu.

I dag är han pensionär men tillhör inte den dekadenta generationen. Att sitta och rulla tummarna, titta på soluppgången och dricka kaffe på fat i trädgården räcker inte för
Ingvar Andréason.
Jag klarar inte att bli en traditionell pensionär som bara är morfar.
Han är djupt engagerad i en idrottsförening i Västerhaninge samt nu även i Frustuna hembygdsförening i Gnesta.
Jag gick på ett möte med hembygdsföreningen för något år sedan. Då sa jag att om de skulle försöka göra något med gamla vattentornet kunde jag tänka mig att hjälpa till.
Tiden gick, inget hände.
Plötsligt ringde en i styrelsen och frågade om jag vill bli ordförande i föreningen. Aldrig i livet sa jag, jag har för lite kunskap om Gnesta.
Men föreningen, som har nästan 400 medlemmar, visste vem de ville ha och gav inte upp. Trägen vinner.
Till slut tackade jag ja. Nu är jag engagerad i frågan om tornets framtid.
En slutlig lösning för tornet skulle kanske sluta cirkeln för Ingvar Andréasons del.