Traditionellt på teaterscenen i höst
Påsen med biskvier gömmer hon nervöst så fort maken Torvald kommer i närheten. Han är rädd att sötsaker ska förstöra hennes vackra tänder. Och som dockhustru gäller det att behaga och vara till lags. Annars passar man inte längre in i salongerna. Det visste Henrik Ibsen och det inser även Nora under kvällens lopp.
Regissören Philip Zandén ger oss dock facit i förväg. Som en prolog vandrar en mörkklädd Nora genom vinternatten. Utifrån betraktar hon familjeidyllen i salongen med strumpstoppande hembiträden och lekande barn. Hon har redan lämnat detta liv nu ska vi få se hur det gick till.
Ett dockhem är en av storsatsningarna i Stockholms teaterliv denna höst. Det är en välspelad och gedigen föreställning men inte så överraskande. Och halvvägs genom teaterhösten tvingas man konstatera att det i år faktiskt varit ont om de blixtrande geniala scenögonblicken.
Visst gör Helena Bergström en intressant tolkning av en hustru som är ständigt sysselsatt med att försvara sin plats i den sociala hierarkin. Hennes Nora kuttrar löftesrikt åt maken, hunsar hembiträdet och underhåller familjens gemensamma vänner samtidigt som hon gör allt för att bevara sin stora hemlighet att hon en gång förfalskat en namnteckning för att rädda familjen.
Kjell Bergqvist spelar den explosive maken Torvald som låter smockan hänga i luften och Sven Wollter är familjens vän som bekänner sin stora kärlek till Nora när hon som minst behöver den. Ja, hon är sannerligen ensam i livet och trängd av männens behov och begär.
Visst är det gediget, men inte så överraskande som sagt.
På Södra Teatern uppstår samma känsla av igenkännande. Där är det Edward Albees olyckliga Martha som dominerar scenen. Liksom Nora är hon instängd i ett äktenskap hon inte längre trivs i, men där Nora nervöst skuttar sig fram snubblar Martha istället, påverkad av den sena timmen och alltför många generösa whiskeydrinkar.
Martha och George hör till de olyckligare äkta paren i teaterhistorien. Inför två inbjudna nattgäster drar de igång ett gräl som heter duga och som blivit adrenalinsprutande filmhistoria med Elizabeth Taylor och Richard Burton.
På Södra Teatern är det Suzanne Reuter som sluddrar fram Marthas anklagelser, en konst hon förstås behärskar till fulländning efter flera års farsspelande. Krister Henrikssons George är snarare tung och trött, det är inte första gången han deltar i detta verbala boxningsdrama på liv och död.
Södra Teaterns Vem är rädd för Virginia Woolf är ett försök att locka privatteaterpubliken till en mer seriös pjäs. Dessvärre har ambitionen satt avtryck i den färdiga föreställningen. Regissören Ulla Gottlieb har inte riktigt vågat plocka fram den svärta och smärta som ryms i texten. Nattens helvete blir inte det själsliga reningsbad som texten faktiskt ger utrymme för.
Precis som i Ett Dockhem får man klassikern spelad just som klassiker, men ingenting extra som kan få publiken att förvånat höja ögonbrynen.
Även den unga teaterpubliken bjuds i höst på det välkända, stöpt i tradiitonell form. På Göta Lejon spelas Pippi Långstrump i farstempo för hela familjen. Det snubblas och springs och slås i dörrar medan Pippi och hennes vänner spelar upp de välbekanta scenerna ur Astrid Lindgrens böcker Pippi tar över ruljansen på cirkusen, kastar ut bovar, retas med poliser och får till sist hem sin älskade pappa från Söderhavet.
Pernilla Wahlgren är precis lagom käck och skönsjungande för Pippi-rollen, men det är polisduon Kling
Så jobbar vi med nyheter