Tre band behållningen
Redan första året kom någon på den ljusa idén att ordna jazz på Nyköpingshus en hel lördagskväll i början av augusti. Och sedan har Slottsjazzen blivit ett återkommande evenemang, alltid givande, ibland med storartade musikupplevelser.
Alltså kunde vi i lördags fira ett litet tioårsjubileum nere på Borggården.
Några stora firningar eller åthävor var det inte tal om. Men ordföranden Mats Karlsson och hedersledamoten Pelle Nilsson gjorde en kort återblick och sedan spelade musikern, underhållaren och konferencieren sedan många år, Ulf Johansson Werre, sin egensinniga jazzvariant av Ja må de leva på piano.
Jubileum ja. Det brukar kräva att publiken bjuds på något alldeles extra. Och det vet jag att arrangörerna också letat efter sedan länge.
Vem eller vilka ska väl inte avslöjas här det kanske kommer fler chanser.
Men vad man än tycker om det, så behövs affischnamnen i dag, de som breddar publiken, höjer förväntningarna och sedan förhoppningsvis toppar kvällen.
I lördags var det ändå i stort sett fullsatt, vilket inte är dåligt det heller. Ännu en bonushelg av högsommar måste ha lockat många till andra aktiviteter än musiklyssnande, och så har säkert allt annat som hänt i trakten tömt många plånböckers nöjesfack.
Behållningen av kvällen då? Det blev i första hand tre av inslagen.
Sexmannabandet Jambalaya från Stockholm öppnade kvällen rakt och pang på med en i jazzsammanhang ovanlig blandning av allt möjligt, skojigt och lättlyssnat och med gott drive från trummisen Krister Olsson.
Gamla sköna Route 66 fick följe av rhythmnblues och latino-slagdängan Moliendo café från Venezuela. Samt Les feuilles mortes.
Mest tände det till i blues-låtarna med Elvis-glöd i sången från Nils Kulan Rehnman och tufft brölande saxofonriff från Erik Persson och Thord Larsson.
Några timmar senare intogs scenen av Mimmi Pettersson-Hammar och hennes femmannaband. Som väntat blev det ett jättelyft i kvalitet och ungdomlig ambition. Hot och tight spelade de, även i en trixig Thad Jones-blues, men gjorde också något tjusigt långsamt av Youve Changed.
Mimmi Hammar själv är på väg att bli något stort och har vuxit som sångerska sedan jag sist hörde henne. Hon har redan röstkvaliteter och känsla som hos idoler som Nancy Wilson och Monica Zetterlund men har mer att utveckla som medveten och trygg artist liksom mer temperament.
Som trombonist spelade hon också jättegott, solo liksom i duett med trumpetaren Johan Setterlind. Ja, i lördags var det väl frågan om att denne sideman höll på att spela till sig huvudrollen, en ung kille med egna idéer, klipp i attacken, rak öppen ton, sparsam ofta men med blixtrande infall.
Kompet satt som smäck från Jörgen Smebys bas och Jesper Kvibergs trummor, och upplevelsen toppades också av Mathias Algotsson särpräglade pianosolon, lekfulla och motrytmiska.
Slutklämmen mot midnatt och en halvtimma över blev ändå störst och bäst. Då fick Ulf Johansson Werre blixtra på sin trombon i egna och andras låtar, så som vi numera kräver av denne virtuos.
Men han fick också, äntligen skulle jag säga, riktig fart på sitt ordlekande mellanprat och levererade till sist sin egen sångvariant där Blueberry Hill via scat-sång gled över i en klart speedad jojk på låtsas. Ett lekfullt entertainer-nummer att minnas!
Uppbackningen var också super, Uffes eget handplockade storband av unga och gamla, svenskar och européer, där trombonerna fick glänsa framför saxarna. Underhållande och tufft arrangerat men inte onödigt navelskådande av trummisen Mats Engström, som visste hur tight sektionerna skulle kunna spela. Och så verkade alla i bandet vara soloberedda och hörvärda.
Det kontroversiella med kvällen var, som jag ser det, att två av inslagen kom att likna varandra och skulle gjort sig bättre i ett mindre format. Det inbjöd förstås till skönt lyssnande, tillbakalutat och så, men mer röj går det åt i denna miljö.
Hayati Kafé jobbade förvisso på från scenen, strålade som solen och dansade med mikrofonen. Men det räckte inte ett helt set med bara bas och gitarr. Rune Gustafsson var förstås känsligheten själv till Star Dust men i hans bossa nova tvingades man själv fylla i kicken framåt, och trots att basisten Per Johansson jobbade på blev låtarna sällan spännande.
Blekt som helhet säkert orättvist blev även intrycket av duon Jörgen Smeby och Anders Färdal. Visst kunde det låta guld om deras bas och gitarr, men de började grumligt och tråkigt och hade för få låtar med klös. Och tänk om de tagit den underhållande Pepita dansar först och inte sist!
Sist en reflexion. Borggården är ju utomhus men ändå inomhus under tälttaket. Att det då ett tag blir ganska mycket grill-os från restaurangen får man acceptera. Men alla som måste stinka med cigarretter eller cigariller borde gå ut eller längst bak.
Så jobbar vi med nyheter