Tre dagar som för Silver slutade med guld

För tio år sedan föll Sovjetunionen, en gigantisk och monstruös koloss kollapsade slutligen på sina lerfötter. Ironiskt nog föll den på några kommunisters tvekan inför att utöva det grova och människofientliga våld på vilket den byggts upp.
Medan Mikhail Gorbatjov hade semester slog gammelkommunisterna till, rädda för att förlora makt och privilegier som maktens män hade i den kommunistiska idealmodell där alla var lika, men vissa mer lika än andra. Den 19 augusti genomförde de sin kupp, Gorbatjov avsattes av sovjetkommunistiskt klassiska hälsoskäl och den gamla hårda linjen var tillbaka.
Jag som många andra bevittnade dessa händelser via tv, ofta CNN, men också ur en något annorlunda vinkel. Hösten 1991 gjorde jag militärtjänsten som journalist på tidningen VärnpliktsNytt. Det var bara några veckor sedan jag lämnat gröntjänsten på I11 i Växjö och kommit till Stockholm och det lilla ocharmiga tidningskontoret i en källare på Sandelsgatan, med utsikt över militärstabsbyggnaden.
Just den här dagen, den 19 augusti, skulle jag göra en intervju med en 19-åring som var på besök i Sverige. Han hette Silver, var från Estland och funderade på att vägra göra värnplikten i sovjetiska armén. Vi träffades nere i hamnen, han skulle åka med färjan tillbaka på förmiddagen, och snackade först lite allmänt om livet i det Estland som sakta börjat hoppas på att se ljuset igen efter 50 års mörker. Men samtalet ändrade snart ton.
Några av resekamraterna kom förbi, pratade snabbt och angeläget. Silver bleknade markant. Gorbatjov var avsatt. Det var statskupp i Moskva.
Silver insåg snabbt var den hårda linjens kommunisters återinträde betydde. Han var fast i en rävsax. Att vägra militärtjänsten var att riskera liv och lem. Att göra militärtjänsten i den sovjetiska armén var att riskera liv och lem. Många unga balter såväl som andra etniska minoriteter omkom under lumpen, andra misshandlades, torterades och förnedrades i den brutala våldskultur som härskade.
Klockan tickade ned. Båten skulle snart gå. Silver anade vad som väntade honom hemma. En inkallningsorder.
Vi pratade vidare. Kunde han inte hoppa av, söka politisk asyl? Det var några av hans killkompisar som tänkte göra det, berättade Silver. Men han tvekade. Det kunde ju vända, sade han och försökte spela hoppfull. Det lyckades inte riktigt.
Vi tog i hand. VärnpliktsNytts reporter och fotograf önskade lycka till, vad det nu var värt. Silver log och tackade. It will be okay...I hope, sade han blekt, vände och gick mot färjeentrén. Jag vet fortfarande inte om han gick till båten eller till polisen. Troligen båten.
Innan vi åkte till redaktionen, såg vi färjan lämna hamn. Den avgick mot Tallin och Sovjetunionen. Bara några dagar senare var det Estland. Mörker blev ljus och Silver kunde tryggt riva sin inkallningsorder.
Folket reste sig på Moskvas gator, stridsvagnarna stoppades. Kuppmakarna hade inte det militära stöd de tänkt sig. Militären vägrade mörda sina landsmän på öppen gata. Ärkekommunisternas välde var över.
Det var slutet på ett av historiens mest människofientliga politiska experiment, på 70 års totalitärt förtryck med folkmord, terror, nackskott och sibiriska straffläger. Slutet för en misslyckad ideologi. Trodde vi.
I dag vajar de röda fanorna igen i unga maskerade människors händer. De verkar inte ha lyssnat, inte ha förstått, bara gjort det vi aldrig får göra: glömt..