Men vi har mycket på hemmaplan tack vare Sörmlands olika kammarmusikföreningar, så även i Trosa. Och i lördags kunde vi där ta del av en konsert som var just ”Off-Stockholm”, eftersom den ska ges i Grünewaldsalen om en månad ”på riktigt”.
Detta visste jag inte då och tyckte mycket om det vi fick höra. Vi fick dessutom två stycken mera.
Tre fantasior av Purcell startade eftersinnande, där de tre musikerna tonade ner och spelade rakt så det lät åt barockens ljusare och surrande gambor.
En ung Schubert mötte vi som den klassiska melodins och elegansens mästare i Mozarts anda i en B-durtrio, som bara blev ett inledande allegro. Friskt och glatt spelat med lagom ljusdunkel i övergångarna i moll.
Även från Sibelius blev det bara en lento-sats i g-moll. Men den unge Jean förnekade här inte sina ambitioner, utan strävade efter volym och stora gester, symfoniskt med dubbelgrepp och unisona accenter före ett bortdöende i dur. Härligt med en sådan inlevelse och fullklang från bara en stråktrio.
Här är vi framme vid det svåra med denna genre: att repertoaren är begränsad och mästerverken färre och att det är lättare för en stråkkvartett att få till full harmonik och fyrstämmighet.
Men i lördags fick vi möta en triomästare i aktion och även en mycket framstående tolkning av Dohnányi och hans Serenad opus 10. Han är i dag orättvist i skuggan som ungrare av Bartók och Kodály, men har i detta verk förenat den romantiska serenadens folkliga tradition med modernare rytm och harmonik, som allt kan peka fram mot sådant som Wiréns serenad.
Resultatet lät i lördags utomordentligt omväxlande och underhållande med en spirituell marsch, ett myllrande scherzo, en knixig final, allt i en tät kontrapunkt. Lägg däremellan det romantiska som kunde bli passionerat med intensiva solon och ett tema som skiftade helt i sina variationer. Tack vare alla dubbelgrepp lät det ibland så fylligt som om vi hörde en sextett. Imponerande!