Robert och Fredrik bodde under tio år i samma kollektiv i Stockholm.
– Vi var vänner innan det klickade till, berättar Robert.
Fredrik pratade tidigt om sin längtan efter barn och drömmen om att bli förälder växte fram hos Robert.
– Vi hade lesbiska kompisar, men inget par som vi kände för att få barn med. Det kan vara komplicerat att vara två föräldrar och ännu mer komplicerat är det att vara fyra så det var inget alternativ för oss, säger Robert.
2002 ingick han och Fredrik partnerskap. Året därpå gjorde partnerskapslagen det möjligt för samkönade par att ansöka om adoption. Robert och Fredrik ansökte, utreddes och godkändes av socialnämnden. Men inget land ville godkänna dem som adoptionsföräldrar.
Robert och Fredrik flyttade från Hässelby till Vingåker. Där blev de familjehem åt en tvåårig pojke, som efter tre år kunde återvända till sin mamma.
Roberts och Fredriks längtan efter barn växte. De kontaktade en klinik i Mumbai i Indien.
– Redan när försöket gjordes började jag förbereda mig på att bli pappa. Och när vi fick beskedet att försöket lyckats, att små embryon växte i surrogatmamman, kände jag ansvaret växa. Jag kanske blev vuxen då, säger Robert och skrattar.
Han och Fredrik väntade tvillingar. Men de föddes för tidigt och överlevde inte.
– Det är det mest fruktansvärda som jag varit med om, säger Robert.
När han och Fredrik kommit över chocken var sorgen starkare än längtan, men med tiden minskade sorgen och paret bestämde sig för att göra ett nytt försök.
För drygt tre år sedan reste de till New Delhi i Indien för att närvara vid förlossningen. Den 3 september 2010 föddes en flicka.
– Det var en otrolig känsla, helt fantastiskt!
Ett par dagar senare fick Robert och Fredrik lämna sjukhuset med Alwina.
– När vi kom till hotellrummet lade vi oss på sängen och tittade på underverket. Först då det gick upp för oss att vi blivit pappor.
I juni förra året utökades familjen med tvillingarna Selma och Alexander. De tre barnen är helsyskon, syskonen har samma biologiska pappa och samma äggdonator, men olika surrogatmammor.
Båda gångerna som Robert och Fredrik kommit tillbaka till Sverige med barn har tingsrätten fastställt att Fredrik är biologisk pappa och tilldömt honom vårdnaden.
– Det tar sin tid när det svenska rättssystemets kvarnar maler. Det är inte acceptabelt att det tagit över ett halvår innan våra barn blivit tilldelade förälder. Det är massor av saker som inte gått att göra innan dess, barnen kunde inte försäkras och vi fick varken föräldraledighet eller barnbidrag, säger Robert kritiskt.
Hans ansökningar om närståendeadoption har blivit godkända så han är även på pappret pappa till de tre barnen.
Nu går Alwina, Selma och Alexander på förskola. Robert har politiska uppdrag och arbetar som personlig assistent i Vingåker, Fredrik är lärare och jobbar på Elevhälsan i Katrineholm. Familjen flyttar just nu från villan i Vännevad utanför Katrineholm till Vingåker.
– Vi flyttar för barnens skull, där vi bor i dag är rena landet, där finns inte mycket att göra och inga lekkamrater.
Vilka reaktioner möter ni som pappor?
– Vingåker är en liten, konservativ bygd, men vi har blivit väldigt positivt bemötta.
Oroar ni för att barnen ska bli negativt bemötta?
– Ja, det gjorde vi redan från början. Vad kommer att hända när de går i skolan? Men blir det något problem kommer jag att gå dit och tala om hur vi är, att vi är som de flesta andra.
Roberts och Fredriks väg till föräldraskap har varit krokig, lång och kostsam. Sedan deras tvillingar föddes har Indien ändrat sina regler, landet tillåter inte längre att samkönade par får ta hjälp av surrogatmamma.
– Vi har diskuterat fler barn, men är överens om att tre barn räcker. Det är inte lätt att vara trebarnspappa, tålamodet får sin prövning ibland, säger Robert.