Tredje gången gillt på Nalen
I höst ska Nyköpingsbandet Nicopia Blue Session spela på Nalen igen. Det är tredje gången gillt och bandmedlemmarna räknar med att få komma tillbaks till den klassiska jazzscenen fler gånger i framtiden.
Man får ju aldrig några löften om framtida konserter, men vi hoppas att vi ska få spela på Nalen en gång per säsong i framtiden, säger Lasse Brännberg som är pianist och primus motor i Nicopia Blue Session.
Bandet spelar dansant och svängig jazzmusik, precis som det lät under Nalens storhetstid på 50-talet. Och en som faktiskt var med då, är Nicopias tenorsaxofonist Wolf Seiz.
På den tiden var det jättehäftigt för en landsortskille att få koma till Nalen och Stockholm. Att spela där nu känns väldigt roligt, berättar Wolf.
Nicopia Blue Session bildades 1997. Initiativtagaren var Lasse Brännberg som drömde om att få spela i en mellanstor jazzorkester och som i dag skriver egna arrangemang till bandet för att det ska låta som på 50-talet.
Den här sortens mindre orkestrar med fyrafem blåsare och komp skapades när man inte längre hade råd att skicka runt storband i parkerna, berättar Lasse.
Klangen är ändå storbandsaktig, men med färre instrument i varje stämma. Det betyder att alla musiker får spela mer och jobba hårdare än i ett storband, men också att de har större frihet.
Storbandsmusik låter fylligare men ett sådant här mindre band får en mer personlig klang, säger basisten Ola Ringshagen Granrot som också spelar i Oxelösound och därför kan jämföra spelstilarna.
Förebilderna för Nicopia Blue Session är Arne Domnérus och Carl-Henrik Norins orkestrar. Båda spelade på Nalen under de gyllene åren på 50-talet och det är den epoken som Nalens Vänner försöker återuppliva på Nalen Classic-kvällarna. Nicopia-gänget hör till det fåtal inbjudna band som inte har sin hemvist i Stockholm och Nyköpingsmusikerna tycker att de bemötts väldigt väl av de mer etablerade jazzbanden som de mött på Nalen.
Det är väldigt roligt att spela på Nalen. Folk står inte och hänger i ett hörn utan de dansar verkligen, berättar Wolf Seiz.
Låtar med buggkaraktär fungerar allra bäst. Den gamla Thad Jones-låten Groove Merchant och Duke Ellington-låten Rocking in rythm hör till det som gått bäst hos publiken. Men även en klassiker som How high the Moon, med eget arrangemang av Lasse Brännberg, får Nalenbesökarna att trängas lite extra på dansgolvet.
Båda gångerna som Nicopia Blue Session spelat på Nalen har lokala fans åkt med i särskilda supporterbussar, och bandmedlemmarna hoppas att det intresset hänger i sig. Framtidsdrömmen för Nicopia-musikerna är annars fler spelningar.
Det är svårt att komma in på jazzklubbarna när man inte är ett välkänt namn, säger Lasse Brännberg som ändå hoppas att envis marknadsföring ska hjälpa till på traven.
Och allihop hoppas att fler och fler ska upptäcka den Nalenstil som Nicopia-gänget odlar.
Det är musik som svänger och gör publiken glad, förklarar sångerskan Irene Widlund.
Så jobbar vi med nyheter