Varje onsdag möts ett glatt gäng på Träffpunkten i Gnesta och stickar och virkar så det står härliga till. Garnnystan, kaffekopparna, fikabröd och mönster ligger på bordet. Ljus är tända och löv som smyckar bordet vitnar om att hösten är här.
– Vi är flera som träffas året om, man kan tro att det är något man kan kryper in och gör om hösten men nej det är lika trevligt på sommaren, säger Margareta Wickman som arrangerar textil- och stickverkstaden.
Hur många år har ni träffats så här?
Margareta räknar efter högt och de kommer överens om att det måste vara tredje året nu.
– Men att sticka, det lärde vi oss alla redan i små skolan, säger hon. Så det blir många års erfarenhet om man adderar våra år.
– Jag försöker lära ut det här till mina barn och barnbarn, men de säger att de inte har tid, och så är det ju säkert, men det är ett bra sätt att slappna av även när man sitter framför tv:n, säger Solveig Johansson.
Hon berättar att hon som barn aldrig var intresserad av att leka med dockor, men däremot att sticka kläder till dem.
Maria Leifsdotter arbetspraktiserar på Träffpunkten och serverar kaffe till damerna på textilverkstaden.
– Det är så rolig och härlig stämning här, de tjatar på mig att jag ska lära mig sticka men jag nöjer med att serva dem kaffe. Det är roligt nog att bara sitta med runt bordet och prata, säger hon med ett leende.
Sticka och virka är så mycket mer än bara handarbete.
– Det är rogivande och kul, säger Margareta. Och ett fantastiskt sätt att umgås.
Några stickar kläder till sina barnbarn, andra låter sticknålarna vant röra sig mellan fingrarna för att skapa en tjusig och varm tröja åt dottern eller åt sig själv.
Gunilla Rehn håller upp en bild på en aprikos tröja med puffärm som hon har börjat med. Tidningen är från 70-talet men plagget är trendigt nu igen.
– Tänk att det här modet har kommit tillbaka, fnissar hon.
Stickbeskrivningen som hon följer ser ut som rena grekiskan för SN:s reporter med förkortningar och termer men Gunilla och Margareta förklarar att det beskriver masktäthet, omslag och så vidare.
Vad förelår ni att en nybörjare kan sticka?
– Du kan sticka handledsvärmare eller halsdukar, det är bara räta och aviga maskor. Du kommer ganska långt genom att bara kunna det.
– Men börjar man, då får man blodad tand sen gäller det att alltid ha en stickning på lut. För man blir lätt beroende, skrockar Ingrid Madsen.
Hon vittnar själv om att hon började sticka lagom när hon gifte sig och det var många, många år sedan säger Ingrid.
– Och jag har inte slutat!
De andra kvinnorna runt bordet skrattar instämmande. Ingrid visar upp sin stickning och berättar att hon stickar kläder åt nallar som ska skänkas bort. Hon har valt färgerna med omsorg så det ska matcha den beige nallen.
På andra sidan bordet lägger Eva Johansson ner sin stickning för ett ögonblick och tar slurk av sitt kaffe.
– Jag har nog stickat hundratals strumpor. Det brukar alltid vara en uppskattad present i familjen, säger hon.
På textil- och stickverkstaden stickar och virkar de också för välgörenhet och skänker stickningar till lotterier. Eva Löfgren, Träffpunktens samordnare, visar stolt några verk som skänkts. Förra året deltog de på en julmarknad och funderar på att göra detsamma i år.
Textilverkstaden tror hantverket och intresset för stickning och virkning kommer leva vidare i generationer. Och de är inte det minsta förvånad att intresset åter igen har ökat bland de yngre.