Åsa Linderborgs roman griper tag i något inom var och en, även den som inte har vuxit upp med en ensamstående, missbrukande pappa i arbetarstaden Västerås. Allmänmänskliga teman som klass, far-dotter relationen och missbruk har tagit bokens berättelse till teaterscener och biosalonger i och utanför Sverige.
I romanen, och även i filmatiseringen med Mikael Persbrandt i rollen som härdarmästare Leif Andersson, utgör bandet mellan bästis och bundis en stark och gripande kontrast till den omgivande misären. I Stadsteaterns uppsättning är det dessvärre en av de saker som inte fungerar. Innerligheten mellan pappa och dotter blir aldrig riktigt övertygande och i och med det förlorar även Åsas uppbrott från pappan i effekt.
Lennart Jähkel gör ett lågmält, trovärdigt porträtt av Leif men samspelet med, framför allt den unga, Åsa (Marina Nyström) fungerar dåligt. Första akten bottnar inte. Det blir istället spring och skrik och ljudeffekter som ibland överröstar skådespelarna.
I andra akten letar sig föreställningen bort från den spretighet som drar ned första akten. Här får Marina Nyström välbehövligt andrum från att spela liten flicka med myror i benen och ibland bränner det till i spelet mellan Lennart Jähkel och Marina Nyström som den vuxna Åsa. Scenen från disputationen, dit härdarmästare Andersson inte är bjuden, är en av föreställningens höjdpunkter.
Stadsteaterns stora scen är kal och vackert ljussatt i en kyligt blå ton. I fonden projiceras klipp från metallverken och kyliga vintermorgnar med Leif på cykeln och Åsa på pakethållaren. Scenrummet omges av dörrar som släpper in eller stänger ute den vuxna Åsas minnen från uppväxten.
De välspelade birollerna hjälper till att hålla ihop föreställningen. Katarina Ewerlöfs stolta mormor och Eva Stensons lågmälda farmor är varma porträtt av två kvinnor från samma generation men med väsensskild social status. Kontrasten mellan Leif Anderssons arbetarkommunism och familjen Linderborgs kulturkommunism blir nästan parodiskt tydlig på scen. Ralph Carlsson som den skrävlande men omtänksamme farfar Karl är ännu en biroll som tar oss igenom första akten. Tillsammans med andra aktens dämpade tonläge utgör birollerna en av de pusselbitar som gör att föreställningen så småningom hittar hem.