För även i nådens år 2015 är det där med att komponera så kallad klassisk musik något som mest män håller på med. Det finns förstås undantag, som Karin Rehnqvist och Sofija Gubaidulina.
Men Fanny Mendelssohn fick publicera sig i nothäften med broder Felix namn. Och Alma Mahler fick sluta när hon gifte sig med Gustav.
Om nu kvinnor skulle tonsätta var det säkrast att de höll sig till mindre genrer, som pianostycken och sånger, sådant som kunde framföras i en borgerlig salong. Eller att de skrev musik för barn, som Alice Tegner (vem spelar i dag hennes så övriga musik?)
Elfrida André är vår svenska portalfigur som trotsade och både blev domkyrkoorganist och skrev en fantastiskt bra pianotrio.
Och just pianotrio verkar vara en genre som kvinnor dras till, med fiol eller flöjt plus cello och piano. Det framgick i går kväll av TrioConTrast, som hade med sig två moderna verk och ett äldre.
Elisenda Fábregas är spansk pianist och kompositionsprofessor, som i Voces de mi tierra målar upp spanska scener av hovliv, en natt i Alhambra, en flicka och en zigenare och den gamla barockdansen gigue. Fast allt detta med rätt lite av lokalfärg från kastanjetter och smattrande solfjädrar och mer av kontrapunkt och samspel mellan instrumenten. Här dröjde det inte länge innan kvällens gäster hade visat sin höga nivå, där det ändå kan sägas att flöjtisten och pianisten var de allra mest imponerande.
Samma sak hördes i avslutningen med trion i e-moll av Louise Farrenc, men det berodde mest på att hon var lysande pianist innan hon 1842 blev kompositionsprofessor i Paris och på att hennes man var flöjtist. Fyra rejäla satser i klassisk form, mycket välgjorda men inte fantastisk musik (hennes lärare var Anton Reicha, det säger en del).
Kvällens roligaste blev de fem satserna i Cinderella Suite av kanadensiska Elizabeth Raum, som verkligen illustrerade de elaka systrarna, festen fram till tolvslaget, kärleken till prinsen och vigseln med ringande kyrkklockor. Och härligt spelat allt detta.