Trist start for Hunter i märklig match
Det började med datorstrul och torra bullar på pressläktaren. Det fortsatte med ett långt spelavbrott på grund av skada och några taffliga boxplay av Nyköpings Hockey.
Halvvägs in i matchen satte Trent Hunter klubban i ansiktet på Kalle Zettervall och fick matchstraff.
Det var den debuten det.
Det var ju inte den starten man önskade Nyköpings omhuldade supervärvning från NHL.
Kanske borde man inte vara förvånad.
Det är ingen lätt resa han har gjort, den trevlige kanadensaren. Han har rest över den stora sjön för första gången och allting är nytt; lagkamraterna, kulturen, intrycken, spelet, till och med reglerna. Han har inte varit här särskilt länge och det var längesedan han spelade match.
Lenny Eriksson har rätt, han måste förstås få lite tid på sig.
Ändå: där fanns ett antal situationer när man skymtade den grymma kvaliteten. I sina första skär på allsvensk rink tryckte han till både Marius Trygg och Daniel Westin så att det sjöng om det.
Han fortsatte att spela tung närkampshockey och så matchotränad han var syntes ändå den höga klassen när det handlar om att ta snabba beslut.
Trent Hunter borde förstås ha fått en assist på Herman Hultgrens 2-4-mål. Det var Hunter som grävde fram pucken vid sargkanten, höll undan motståndare och fick fram den till Christian Wibner.
Lenny Eriksson tyckte efteråt att Hunter sett bra ut det lilla han var med, att han var rejäl i det han gjorde, att han redan nu bidrog med auktoritet.
Hunter själv log lite snett när matchstraffet kom på tal och konstaterade att det är sånt som händer.
I just tried to get him. Tydligen träffade jag honom med klubban också.
Han fick knappast någon lätt första match. Hockeyn var berusat snurrig och vinglig. Kedjekompisarnas sätt att spela sitter ännu inte i ryggmärgen, precis som Wibner och Patrik Wallenberg och de andra ännu inte känner Hunter.
Det som var riktigt okej igår kommer snart att bli mycket bättre. Kanske redan hemma mot Huddinge på söndag.
Matchen mot Nybro var en av de märkligaste hockeymatcher jag har sett.
Det var två lag som fick kämpa för att hålla hjärnorna kalla när viljan var hetare än kaffet på McDonalds. Det var svängigt och det var underhållande. Slutet var rent gastkramande.
Det här är inte det spelet som kommer att ta Nyköpings Hockey till superallsvenskan. Det var alldeles för många lycka till-puckar för det, alldeles för djupa och plötsliga dalar.
Men det var samtidigt en seger som kan visa sig helt avgörande, inte bara för poängen.
Att vinna en bortamatch när det blåser så här pass tjurig motvind, när ledning blir till underläge, när allt jobb och slit bara ger glimtvis utdelning spelmässigt, när tunga pjäser som Trent Hunter och Antti Koponen tvingas kliva av, när så mycket står på spel, när matchen faktiskt ser ut att ha gått laget ur händerna vid ett par tillfällen det är stort.
Det är en sådan lagmoral som bygger en vinnare.
Och kanske är det med en Trent Hunter i matchform som de där segrarna mot de tre topplagen kommer att komma till slut. De har varit för få. De kommer att behövas.
Så jobbar vi med nyheter