Eller, askungejämförelsen kanske inte är helt klockren. En kväll med de sex medelålders männen i Armborst och Tulpaner är långtifrån dötrist men den är heller inte alldeles underbar även om publiken på folkhögskolans kulturcafé verkade mer än nöjda.
Bandet på scenen har spelat tillsammans sedan 1991, utom dragspelaren Mårten Nordström, som hoppade in i bandet för bara ett par veckor sedan.
Det vi får är en musikalisk vandring med, vad jag tror är, svårslagen lokal Nyköpingsanknytning. 63:ans buss är fin när den beskriver gångna tider, nedlagda butiker och Nyköping i mitten av 1980-talet.
Surströmmingspremiär i Jönåker, svartsjukedraman i Stenkulla, lägenhetsfester i Hemgården och en genomgång av stadens färgstarka personligheter får vi också vara med om.
De allra flesta låtarna är uppbyggda på samma sätt. Tydlig fiol, Ola Erikssons sång och ibland sångprat, dragspel, lite gitarr, stadig bas och trumkomp. Ibland byter man tempo, går ned i energi för att sedan slå igång igen med utrop och markeringar. Det blir tillslut en smula enahanda och förutsägbart men samtidigt blir det full fokus på texterna som allt som oftast tar knepiga vändningar och är fulla av humor och ond bråd död.
Förutom de superlokala betraktelserna bjuder bandet också på fantastiska visor med titlar som Om du vaknade med ett hästhuvud i sängen, Men döden är inte heller så jävla kul och När Kjell skulle gå och lämna blod. Det skrattas runt borden i lokalen och många funderar nog på vad som försiggår i textförfattarens huvud, särskilt om man kan få händelsen med hästhuvudet från filmen Gudfadern till att det skulle kunna vara en militant vegetarian som ligger bakom.
Ola Eriksson leder föreställningen med trevligt och avspänt mellansnack, tjugotre år på scenen skapar antagligen en viss säkerhet, och vi tror honom när han säger att bandet spelar för att de tycker det är kul. En tisdagskväll på kulturcafé i mars kan vara riktigt trevligt.