Tro på svenskt avancemang är svårt
Det har gått, herregud, tolv år sedan mitt första fotbolls-VM som sportjournalist. Inte för att jag var på plats i Italien. Falköpings Tidning hade inte riktigt de resurserna. Jag satt på redaktionen och såg Tomas Brolin reducera till 12 mot Brasilien.
1994 var jag fortfarande kvar på Falköpings Tidning. Jag lät Mikael Nilsson skriva dagbok från USA vilket innebar att jag ringde till något hotell och fick en yrvaken Pontus Kåmark i luren efter 25 signaler. Av någon anledning var det alltid okristligt tidigt på morgonen när Kåmark greppade luren.
Fem minuter senare hade han fått liv i sin rumskompis. Mikael Nilsson berättade hur landet låg och sedan fick han inte spela en endaste minut i VM. Kanske led han av sömnbrist.
1994 var också året då jag orsakade tidningen dryga böter genom att vägra att skicka sportsidorna till tryckeriet innan kvartsfinalen mellan Sverige och Rumänien var avgjord. Det tog ju som bekant sin lilla tid. Sura miner blev det, men också en och annan ryggdunk. Det såg bra ut i tidningen hur som helst.
När landslaget gjorde sin bästa match med Lars-Tommy som förbundskapten hade jag flyttat till Katrineholm. Själv kunde jag inte se EM-kvalmatchen mot England. Den där sensommarlördagen 1998 var jag i Ungern och bevakade kanot-VM och fick nöja mig med lyriska telefonrapporter.
Jag vet inte vad årets VM i Japan och Sydkorea har att bjuda på. Men jag har i alla fall hunnit beta av Stockholm och tidningen Metro sedan 1998 och nu har ni därmed i korta drag fått veta jag pysslat med innan jag hamnade som sportchef på Södermanlands Nyheter i Nyköping.
Det är en vacker stad jag hamnat i, på sina ställen en av de vackraste jag sett. Det blir lätt att trivas, så mycket vet jag.
Vi kommer att lära känna varandra vad det lider. Först har vi ett nytt fotbolls-VM att ta oss igenom. VM kommer naturligtvis att dominera sportsidorna även i Södermanlands Nyheter den närmaste månaden.
Även sedan de svenska spelarna duschat och bytt om och lämnat Asien.
Jag tror ju nämligen att det svenska landslaget kommer att vara hemma i Sverige igen i god tid för sillen och nubben. När det är dags för kräftor kommer vi att ha en ny förbundskapten och i höstens EM-kval kommer nya stjärnor som Pontus Farnerud och Zlatan Ibrahimovic att ha större roller. Det är vad jag tror.
Sverige består av några miljoner hopplösa romantiker som snörvlar om den fantastiska VM-sommaren 1994 så fort de får chansen. Jag kan själv vara en av dem. Men inte den här gången. Det är en annan tid, en annan sommar, ett annat landslag, tillbaka i verkligheten sedan rätt länge nu.
Jag tror inte att Sverige gör bort sig fullständigt. Det kan bli seger mot England i morgon. Jag hade rentav trott på det om Håkan Mild varit med. Det kan bli poäng i alla matcher i gruppspelet. Men jag har förtvivlat svårt att tro på slutspel.
Det svenska spelet har gått på kryckor länge och det är inga korpgäng vi möter där borta. Jag är rädd att det dröjer väldigt, väldigt länge innan det svenska fotbollslandslaget än en gång får ett helt folk att bada i fontäner.
Så jobbar vi med nyheter