Men det reder sig snabbt. En myndig högtalarstämma räknar ner minuterna till start inne i aulan och när stunden är inne blir allt utom scenen svart.
Dekoren – Globen och en höghussilhuett till vänster, Nyköpingshus med guldglittrande tak till höger – anspelar på den länsbyteshistoria som gett revyn dess namn. Något genomgående tema är det inte, men i slutet av första akten deltar hela ensemblen i en minimusikal om valet mellan Stockholm och Sörmland. Det är riktigt roligt, genomtänkt och bra.
Dessförinnan bjuds det som sig bör på en timmes underhållning av varierande kvalitet och skojighetsgrad. Det är som det ska vara, tycker jag. Revyer får gärna vara lite brokiga.
Det skämtas om 5:2-dieten, det skämtas om hemkörda matkassar, det skämtas om skarvarna på Snöholmen. Fenomen som ligger i tiden, alltså, och som i det senare fallet väckt debatt på hemmaplan. Christer Wigström och hans gäng har vinnlagt sig om att vara mer lokala än förra året, och det märks. Men kanske att här finns utrymme för ytterligare några Trosa-, Vagnhärads- och Västerljungstokerier..
Blandningen är densamma i akt två, och nu trappas tempot upp. Varför är det så ofta så? Trots att kaffe är den starkaste drycken som säljs i paus är det som att publik och aktörer har värmts upp. Öppningsnumret, där Christer Wigström, Johan Nordlander och Pentti Smedberg på klassiskt manér klätt ut sig till tanter, sätter tonen för resten av kvällen.
Det gapskrattas i salongen.
En hel del buskis och under bältet-humor blir det förstås också. Skämten om hur män respektive kvinnor beter sig på fyllan faller inte riktigt undertecknad i smaken, men att smaken är delad är uppenbart. Vad mera är – "På gränsen" håller sig hela tiden på rätt sida gränsen mellan fräckt och anstötligt, och det är det inte alla revyer som gör.
I mitten av andra akten levereras en av kvällens riktiga höjdpunkter i form av "Alla killar ska bada". Ja, ni hör ju själva vad det handlar om. Om karlar i badbyxor per automatik är humor låter vi vara osagt. Ensemblens tre herrar är oförskämt karismatiska, i alla fall.
Det är damerna också, för den delen. Aktörerna är Trosarevyns absolut starkaste kort. Alla på scen vet vad de gör, bjuder på sig själva och ingjuter spänst även i riktigt stela repliker. Flera, som Lena Henriksson, är dessutom riktiga stjärnor på att sjunga. "Trosa gospel" heter ett musiknummer som inte går av för hackor.
Bra ljud, bra ljus och ambitiös kostym gör sitt till för att få showen att lyfta. Vilket den också gör.
Alla nummer i "På gränsen" är inte jätteroliga. Ett par stycken är närmast obegripliga, men det gör faktiskt inte så mycket. Styrkan ligger i det proffsiga utförandet, och i att allting görs med värme och charm.
Det är länge sedan två och en halv timme gick så fort i en skolaula.