Anna är på många sätt en vanlig kvinna. Hon är född på 70-talet, har arbetat sedan tonåren och har ett respektabelt arbete i en Sörmlandskommun. Hon hade fram till i fjol sällan eller aldrig varit sjukskriven. Hon har barn, bostad, bil och använder inte droger. Hon bär som många andra på en hemlighet. Förutom två mycket närstående personer är det ingen i hennes familj, bland vännerna eller arbetskamraterna som vet att hon prostituerat sig.
Ett 80-tal män den äldste 70 år, den yngste 19, har vid minst ett tillfälle vardera köpt hennes kropp. Med upp till 2500 kronor i handen har hon lämnat dessa träffar. Priset för den fysiska smärtan, den upplevda smutsigheten, skammen och den ständiga oron för att avslöjas har hon betalat själv.
"Extraknäcket" var tänkt som en högst tillfällig lösning på ett akut problem. Att lämna det bakom sig har dock visat sig vara svårare än hon kunde tänka sig. I dag är hon fast i en moment 22-liknande verklighet. Annas handlingar från Försäkringskassan och socialtjänsten i hemkommunen bekräftar den historia hon i dag väljer att dela med sig av.
För en tid sedan drabbades Anna av depression. Hon ”gick in i väggen” hade självmordstankar och blev sjukskriven.
– Jag orkade inte med just någonting och tänkte inte klart, berättar hon.
Handläggningen på Försäkringskassan dröjde. Myndigheten krävde flera kompletterade intyg och utredningen drog ut på tiden. Efter att ha varit utan inkomst i drygt tre månader riskerade Anna att stå utan bostad och att hamna hos Kronofogden. Anna hade redan sålt av allt hon kunde avvara och hon tog även ett mindre banklån.
– Jag mådde så dåligt under den perioden och när jag fattade att jag inte skulle få några pengar blev jag desperat.
Anna sökte på nätet och kontaktade andra kvinnor i länet som säljer sig. Hon fick några grundläggande råd, skapade ett alias och la ut en anonymiserad bild och beskrivning av sig själv och ett mobilnummer.
Det tog två minuter innan den förste mannen ringde. En 24-årig Katrineholmare. Anna satte sig i bilen och for iväg.
– Jag var jättenervös. Hela kroppen skakade men samtidigt försökte jag att inte tänka på vad jag skulle göra. Gör det du ska och ta pengarna, tänkte jag, och jag behövde verkligen pengar. Barnen saknade vinterkläder och jag visste att det skulle bli kallt.
Allt var bestämt. Vad han ville ha ut för sina pengar och att han skulle betala för en timme. Mannen mötte upp henne på en parkering. Stämningen var spänd men Anna försökte ge sken av att vara både glad och förhoppningsfull. Han hade aldrig köpt sex tidigare, hon hade aldrig sålt. Tillsammans gick de upp till hans lägenhet.
– Vi satte oss i soffan och han frågade om han fick kyssa mig. Det fick han och sen drog vi igång, berättar Anna.
När mannen var nöjd återstod 20 minuter av tiden han betalat för och han ville att hon skulle stanna tiden ut.
– Han svamlade något om att flickvännen hade lämnat honom. Sen fick jag pengarna och gick.
De sa inget mer, inget handslag, ingen kram och minuter senare satt hon åter i sin bil med en växande känsla av tomhet.
– Avtrubbad, är nog den bästa beskrivningen.
Anna hade lovat sig själv att sluta med extraknäcket så snart pengarna från Försäkringskassan betalades ut. Utbetalningen dröjde dock ytterligare en månad och när den första utbetalningen väl kom hade högen med obetalda räkningar växt.
Plötsligt var hon på allvar en reell aktör i den Sörmländska sexhandeln, verksam i en bransch som hon tidigare aldrig ens övervägt att befatta sig med.
Den nästan ohanterliga nervositeten inför att ha sex med främmande män satt i de första fem, sex gångerna, berättar hon. Sen gick det lite mer på automatik.
– Jag hade en kvot som jag fyllde för att få ihop de pengar jag behövde för att betala mina räkningar och 4000-5000 extra till mat. Jag överskred aldrig kvoten. Jag ville helst inte gå över två män per dag. Varför vet jag inte, man känner sig väl extra smutsig annars tror jag. Under en period sålde jag mig i snitt varannan dag, två män per dag.
Efterfrågan från de sörmländska sexköparna är enligt Anna större än tillgången på säljare. Hon uppskattar antalet aktiva prostituerade i länet till 15.
– Sen har vi de som kommer på tillfälliga besök. Av de 15 är åtminstone tio sina egna. De andra vill man helst inte ha något med att göra. Jag tror det är utländska ligor som tjänar pengar på tjejerna.
Hon har träffat sexköpare i nästan alla Sörmlands kommuner men även i Kungsör, Örebro och Stockholm.
– När det var som värst fick jag drygt 300 samtal per dag. Den här världen är större än många tror. Jag skulle kunna träffa tio män om dagen om jag orkade.
Då hon inte ingår i något nätverk är hennes position utsatt. Ingen känner till träffarna och hon har vare sig vapen, larm eller sprej med sig till självförsvar.
– Nej, var skulle jag ha de? säger hon.
Flertalet av de många mötena med sexköpande män har avlöpt utan allvarliga incidenter. Men långt ifrån alla. Hon berättar om allt från bett till fullbordad våldtäkt. Efter ett möte med en man i Gnestatrakten tvingades Anna söka sjukvård. Det var en tidigare flerfaldigt dömd våldtäktsman som ville använda Anna i ett rollspel. Att mannen var dömd visste inte Anna då men direkt när mannen öppnade munnen insåg hon att det var allvar.
– Han sa ”Jag är en och nittio lång och väger hundra kilo. Go with the flow”. Vad skulle jag göra? Han tog vad han skulle och lite till. Han slog mig inte men han skadade de privata delarna, berättar Anna, som inte polisanmälde mannen.
Rädslan att avslöjas var större än hennes önskan att mannen skulle få sitt straff.
– Det är svårt att vara stark när man befinner sig på samhällets botten. Dessutom var det jag som kom hem till honom.
Varför hon inte vände sig till socialtjänsten direkt när ekonomin haltade kan hon inte riktigt förklara. Hon mådde psykiskt dåligt, tänkte inte klart och hade fram till dess alltid klarat sig själv. Men när Anna väl bad kommunen om hjälp, och berättade att hon tvingats hålla sig flytande genom inkomster från prostitution, blev bemötandet något oväntat. Istället för hjälp fick hon avslag. Med de pengar som hade kommit in via sexförsäljningen ansågs hon inte berättigad till ekonomiskt bistånd.
Inom den allmänna vården, kommunen och Försäkringskassan känner man till Annas situation. I fyra månader har Anna försökt att få ekonomiskt bistånd. Nu börjar hon känna sig uppgiven. Hon försöker att återvända till sin vanliga tjänst men kan inte leva på en deltidtidslön och sjukersättning. Och de dagar hon måste sälja sig för att få ihop tillräckligt med pengar så vare sig kan eller orkar hon ta sig till jobbet. Ibland på flera dagar.
– Jag har lagt korten på bordet men får ingen hjälp. Jo, jag erbjöds gruppterapi men det kändes aldrig aktuellt att berätta om min situation inför 14 andra.
Det Anna anser sig behöva är ett tillfälligt stöd från kommunen. Ett ekonomiskt andningshål på en eller två månader där socialen skulle stå för hyran medan hon kunde satsa helhjärtat på att komma tillbaka på heltid, utan att behöva oroa sig för ekonomin.
– Jag skulle vilja att socialtjänsten lyssnade på mig. Att man såg till mitt och mina barns bästa så att jag kunde sluta med det här. Jag vill ha tillbaka mitt liv. Jag vill satsa på mitt och barnens välmående.
Hur sexförsäljningen har förändrat Anna är för tidigt att säga. Hennes syn på människor i allmänhet och män i synnerhet har dock påverkats.
– Jag kan inte tänka hur mycket som helst för då går jag under, men efter det här året så föredrar jag mitt eget sällskap. Jag vill inte vara med folk, känner hat och frustration. Folk saknar sunt förnuft, empati. Jag trodde människor var annorlunda.
Anna har inte sålt sig sedan i slutet av januari. Hon vågar dock inte säga att prostitutionen är ett avslutat kapitel. Den senaste hyran är ännu obetald och i torsdags fick hon åter avslag på sin ansökan om ekonomiskt bistånd.
– Jag hade bett om pengar enligt riksnormen för mat för mig och barnen och till hyran. Nu vet jag inte hur jag ska göra. Kanske måste jag acceptera att det bara är jag som kan hjälpa mig själv.