Han har flyttat till London, tagit ett banklån på 55 000 till skolavgiften, och går på en skola där personer från hela världen samlas för att bli musiker, Tech Music School i London. Dagarna är fyllda av trumteknikkurser och musikteori. På rasterna går han tillsammans med andra elever till närmsta affär och köper en färdig macka, en påse chips och en läsk – allt för tre pund. Diskuterar senaste lektionen och hjälper varandra med trumtekniska problem. Kvällarna kan bli lite ensamma, klasskompisar bor långt från den färdigmöblerade etta han hyr i Hammersmith, västra London.
– Jag brukar lyssna på musik, spela lite på datorn eller skypa med familjen om det känns för ensamt.
De första musikaliska minnena har han från bilen, som liten. Pappa spelade Deep Purples ,"Burn", på bilstereon.
– Jag tyckte den var häftig, den var snabb men inte aggressiv… snabb.
Svaret kommer lugnt. Han tittar ner då och då när han svarar, har huvudet och överkroppen svagt framåtlutat där han sitter på en hög pall, i Nyköping, i familjens kök.
På högstadiet började kompisarna i musikklass men inte Elis. Han trivdes inte särskilt bra i den nya klassen och ville byta till musikklass – till kompisarna. För att kunna göra det behövde han börja spela ett instrument. Första gången Elis tryckte ner pedalen med foten mot en bastrumma och kände trycket från ljudvågorna var på en trumkurs på Slakthuset i Nyköping med en privatlärare. Han minns inte riktigt varför det blev just trummor men gitarr var för svårt. Han hade sökt sig till trumkursen för att han saknade sina kompisar.
– Jag är vänsterhänt och jag minns att jag började spela trummor med vänsterhanden som en högerhänt. Det kommer jag ihåg… mest.
Elis hade inte särskilt svårt för att lära sig spela. Det vanliga 4-takts kompet, rock- och pop komp satte sig direkt och Elis utvecklades sakta men säkert. Numera har han som favorittakt de polyrytmiska takterna. Det innebär att han spelar flera olika rytmer i en takt, högerfoten har en rytm, högerhanden en annan, men det första slaget är gemensamt och längden i takten är konstant.
– Det är utmanande. Att hålla reda på fyra saker samtidigt.
Han anser dock inte att de polyrytmiska takterna speglar honom som person. Elis berättar att han tycker om att göra saker han är van vid. Det som känns enkelt.
– Nej, inget som sticker ut. Jag är mer en bluestakt, något "laidback".
På Nyköpings gymnasium gick han estetiska programmet, musikinriktningen. Och det var där han fick sin hittills största musikaliska upplevelse, bakom trummorna. Skolan satte upp musikalen "Hair" och tillsammans med två andra elever höll de takten åt en hel ensemble. Energin kom under den mest klassiska av alla låtar "I got life", när huvudpersonen springer runt uppe på bordet.
– Det är en snabb låt och jag kände mig positiv.
Nervositeten att spela inför publik verkar Elis ta ganska lugnt på. Armarna kan bli lite slöa och han försöker tänka bort publiken och kommer han fel i en låt är det bara att försöka hitta tillbaka till det enkla och trygga. Publiken märker det oftast inte.
I framtiden hoppas Elis kunna leva på sitt trummande som studiomusiker. Något eget band har han inte haft ännu men det är också en förhoppning inför framtiden.
– Att spela i ett jazzfusionband. Ett instrumentalt band som spelar mycket improvisation. Det är kul att kunna spela som man själv vill tillsammans med andra.