Tuff slottsfinal med tango på Öster Malma

Det mesta var också värdigt just en final med musik i dur och med sprittande livsglädje.
Så blev det speciellt efter paus, då också spelet var som allra bäst, om än inte fläckfritt i Mozarts hornkvintett. Den går förstås i Ess-dur och är från det lyckligt nygifta Mozartåret 1782 i Wien.
Sören Hermansson visade hur valthornet kan spela evighetslånga melodier legato men också presentera sig med stolta signaler och svinga sig i viga och halsbrytande turer upp och ner. Mellansatsens andante blev ett eftersinnande lugnt växelspel mellan horn och stråkar, före finalens muntra tafatt-lek.
Ännu mer bett och rykande tagel kunde det varit från stråkarna i Piazzollas tango ”Adiós Nonino”. Men det fungerade bra och ledde fint över till sista stycket, som var pianisten Johan Ulléns version av tango med titeln ”Skall” med uruppförande i april i år av dessa musiker.
Ja, här hördes ett riktigt vässat spel från alla med hornet i spetsen i underhållande musik med snärt, minsann!
Före paus var mindre spännande. Glazunovs ”Idyll” behöver mer av kyrklig akustik för att klinga ut. Och efter stråkarnas långsamma polovtiska dans av Borodin väntade jag förgäves på klöset från den följande snabba.
Folkmusiksviten av Jonas Dominique var vacker men respektfull i överkant så det aldrig gnistrade till.
En pärla till inledning var dock solohornet i Sigurd Berges ”Hornlokk”, som spelades ute i hallen av en musiker vi inte såg, en vildmarkens lurlåt som sökte sig fram och ekade mellan berg och dal.