Tungsinne – en spännande historia

I boken ”Melankoliska rum” går Karin Johannisson igenom tungsinnets fascinerande historia. Det hon finner är naturligtvis en spegel, ett tillstånd som kastar tillbaka tidens mörka och förvridna drag.
Var epok har sina nervbesvär. För nerverna är inte anatomi och fysiologi först och främst. De är snarare den störda avläsningen av samhället och därav följande sjukdomssymptom.
Kanske kunde man travestera Marx och säga att ett samhälle med feodalherrar ger melankoli medan ett samhälle med kapitalister ger depression. Lord Byrons nedstämdhet är mer sublim än Esaias Tegnérs patologiska mjältsjuka. Den senare verkar på inget sätt angenäm, fullständigt omöjlig att kokettera med.
Nio olika varianter får var sitt kapitel, en typologi som är mycket elegant, men samtidigt smått omöjlig. Hur mycket likhet finns mellan den unge Werthers äckelblandade nedstämdhet över småborgerlig inskränkthet och Lars Weiss ångestridna nätter, beskrivna i boken Framgångsfällan. Ungdomligt uppror gentemot utbrändhet. Är de verkligen varianter i en typologi? Är de inte väsensskilda typer?
Johannisson är professor i idé och lärdomshistoria och hennes kolossala beläsenhet och estetiska uttryckssätt gör boken mycket förförisk. Det kan ibland vara svårt att hålla kritisk distans mot en text som verkar så magiskt skicklig på att locka fram känslornas historia ur nästan vilka källor som helst. Ett vackert flöde, men också lite trixigt.
Det Tegnér beskriver är depressionens fruktansvärda tillstånd. Den dyker upp på olika ställen i historien, hos Dantes gråtande melankoliker eller hos Virgina Woolfs fasansfulla ”utsatta stunder”. I melankolins historia kan man sålunda avläsa både samhälle och fysiologi och det senare ger mer ohyggliga åkommor, med en kraft som inte alltid färgas av det tidstypiska.
Det tidiga 1900-talet såg det nervösa sammanbrottet födas, det sena seklet såg utbrändheten. Två tillstånd av alltför hög anspänning och pliktuppfyllelse i ett omättligt samhälle vars vinstmaximering inte gjorde halt vid behovet av psykisk balans.
Kanske skulle man istället välja det gamla folkliga uttrycket: de har något åt nerverna.
Oklart vad, oklart varför, men alla är de ömkansvärda och alla varnar de oss andra och uppmanar oss till medmänsklighet.
Det är själen kontra civilisationen. Ge akt, nästa gång kan det vara din karriärs framgångar som drabbas av mjältsjukans svartalver.