Lars Eriksson tar sig för bröstet. Han är mörbultad och har ont på vänster sida om revbenen. Ett smärtsamt minne från älgattacken. Det var på måndagsmorgonen som händelsen inträffade nära vattentornet i Vagnhärad, ett stenkast från hemmet.
– Jag och Bellman (hunden) kom gående här och tog in på stigen. Här framme i dungen stod plötsligt älgen fem eller tio meter bort och glodde på oss, mitt på den gamla älgleden. När vi passerade skulle jag precis vända mig om och kolla till den när det bara small till och jag slungades ner i marken.
Allt gick blixtsnabbt.
– Jag funderade först om jag fått en hjärtinfarkt innan jag förstod att jag blivit nersparkad. Sedan hann jag tänka att jag måste undvika de vassa klövarna och inte bli stampad på.
Älgen försvann dock snabbt från platsen och Lars kunde mödosamt kravla sig upp. Glasögonen var trasiga och i tumultet hade Bellman insett att det var bättre att fly än illa fäkta mot skogens konung. Lars hade ont i kroppen och i båda överarmarna. Han fick hjälp med att hitta Bellman innan det blev transport till vårdcentralen.
– Säkert tyckte väl älgkon att den där gamla upptrampade leden bara tillhörde den. Det jobbigaste nu är att jag inte kan gå längs mitt vanliga promenadstråk. Man är ju lite orolig för den här älgen. Och du ser själv, det finns massor av barn här i området också, säger Lars och pekar på några förbipasserande.
Fler artiklar om trevliga och mindre trevliga älgkor hittar du HÄR
Dagen efter händelsen när SN är på plats får Lasse vid upprepade tillfällen återberätta historien för skärrade och förvånade grannar, som också stött på älgar i området kring vattentornet. Dock utan att råka illa ut.
Två kvinnor med fem hundar i koppel stannar till och pratar med 76-åringen, som i 30 år rört sig i området utan att råka illa ut.
– Du lever ju i alla fall i dag, Lars. Vilken tur du ändå hade! säger den ena kvinnan.