Två muntra operafruar på grönbete
Det går att klara sig med mindre än så, men det mesta föll på plats och piggade upp.
Viktigast var förstås att Marianne Myrsten och Eva Pilat verkade ha roligt tillsammans i går eftermiddag.
Nej, de gjorde inga underverk men bjöd på väl utarbetad och genomförd underhållning i Pelles Lusthus.
Lite av fritt grönbete måste det vara för två operasångare att få ställa samman ett eget program, regissera och välja kläder.
Då kan de plocka fram älsklingssånger som ingen annars ber dem sjunga, blanda högt och lågt, opera och romanser med musikal och schlager. Visa sin mångsidighet och göra djärva övergångar.
Främst hörde och såg vi olika utformningar av temat två flickor/kvinnor som älskar samma man.
Från Gunnar Wennerberg en kärleksgnabbig strid, i lättsam opéra comique-stil, som visar sig vara ett missförstånd.
Från Kurt Weill och Leonard Bernstein ett så mycket fränare allvar från Londons gangstervärld respektive New Yorks hårda ungdomsgäng. Här fångade Myrsten och Pilat mig som mest.
Ett annat tema var drömmen om den ljuva kärleksnatten bortom allt förstånd. Offenbach var då självskriven och med den allra vackraste duettsången. Men med humorns distans utspelades den långt från Venedigs gondoler.
Svag som jag är för 20-talsschlagers njöt jag också av valsen Att för en kort minut få va i sjunde himlen av Georg Enders och insjungen av Ernst Rolf.
Tala om verklighetsflykt och smeksamma melodier!
Ett och annat gav mindre: de lösligt sammanfogade Karin Boye-dikterna; den lite väl hojtiga upptakten med Intet är som väntans tider; och Manons gavott som inte glittrade så fritt i koloraturerna.
Anders Wadenberg vid flygeln kunde verka som en oberört sträng lektor men lotsade över lag effektivt och mycket erfaret genom tider och stilar och ett par solostycken.
Fride Jansson
Så jobbar vi med nyheter