Två spelare som både syns och känns

Det hade ju varit läckert med två svaljaktsvinnare i en och samma lilla familj men sen kom där en skada och det gick några veckor utan några svalor och frågan är om det hade spelat någon roll.
Elin Nordh är när allt kommer omkring en väldigt värdig vinnare och den tavla hon kommer att få i pris är en av få den här säsongen.
Tun hade behövt lite fler spelare av Elin Nordhs kaliber, spelare som kan ta emot en boll och göra rätt val i trängda situationer, gå på chans om det är läge för det och lugna ner med en enkel pass i sidled om det är det som behövs. Dessutom kan hon kan hon vara rätt jobbig för motståndarna att möta, envis och stark som hon är.
Det må handla om svalor eller getingar eller små gröna gubbar från planeten Yr. Det är med sådana bedömningar som det är med skivrecensioner. Man ska ta dem för vad de är och ibland ska man ha en näve grovkornigt salt att krydda med.

Vi som leker med olika betyg har en stor frihet. Hade jag själv sett Harg några fler gånger hade säkert Jesper Åslund haft fler svalor för jag förstår och uppskattar den sortens mittbacksspel så pass mycket. Oftast försöker man kort och gott hitta den bäste spelaren i matchen men vi är ute på tämligen godtyckliga marker och tassar.
Över en hel säsong brukar det ändå bli ganska rättvist. Elin Nordh har varit Tuns bästa spelare i år, det tror jag vi kan vara överens om. Fredrik Adolfsson har också gjort en strålande säsong. Båda finns ofta med på rätt många av de rutor tidningens fotografer knäpper under matcherna. Det brukar vara en säker indikation på att spelaren varit duktig och inblandad i många situationer.

Både Fredrik Adolfsson och Elin Nordh är spelare som syns. Det finns andra som sällan syns men som i det tysta gör ett stort jobb för sina lag och lagkamrater. Elin och Fredrik klarar av både och.
Fredrik Adolfsson har valt rätt matcher att synas lite extra i. Tre gånger har han fått svalor i derbyna. Alla tre gångerna har han tagit hand om hela skörden, tre stycken.
Jag är själv skyldig till en tredjedel av dem och minns tydligt när Vecka sprang Gnesta sönder och samman i en match sent på vårsäsongen. Han är ung och snabb och han är utvecklingsbar. Han är redan duktig på lite av varje men det är förstås den enorma löpviljan man faller för, som man nästan kan bli trött av att uppleva redan från sidan.
Stackars satar, alla ni som haft den killen att hålla reda på. Han är dessutom rätt kvick och liten, en sån där hal en som tenderar att vara försvunnen i samma stund man som försvarare har bestämt sig för att nu jäklar får det räcka.