Johan Stengård måste älska att spela saxofon. Ja, han säger själv att han tänker göra det även i nästa liv. Att resa kors och tvärs är inte lika roligt, men han har ändå gjort det i tjugo trettio år så där.
Han klär upp sig elegant i vinröd kavaj och silverskor, och numera är han lycklig ägare till en saxofon förgylld i 24 karat.
Många hörde honom redan förra året vid den här tiden och ännu fler kom för första gången, det syntes av handuppräckningen när han frågade i början av konserten i går tisdag kväll.
Minst femhundra fyllde S:t Nicolai kyrka och det var kö utanför redan en timme i förväg. Biljetterna hade varit gratis att hämta, och tanken var att publiken i stället skulle ge kollekt till kyrkans diakonikassa och lindra människors nöd.
Kyrkan bjöd på stämning med levande ljus och värmande röd belysning, och visst var det lite av julkonsert med ett antal julsånger, dock mest de tomtemysiga amerikanska.
Förr skulle många präster kallat sådant för tingeltangel och ”månglare i templet”, men dagens kyrka i tiden är också konsertlokal. Även Bachs juloratorioum var gratis nyligen, så här samsas genrerna.
Hela två timmars musik blev det i tisdags. Stengård inledde långsamt så att tonerna hann glida fram, tydliga i det långa kyrkorummet. Var det en psalm? ”I Believe In Angels”, aha, ABBA. Och så fortsatte det med extra tid för melodierna och en nästan religiös känsla, även i sådant som ”Somewhere Over The Rainbow”.
Men efter ett tag blev det problem i mina öron, när allt han spelade klingade så likadant, full press på tonerna, maxat uttryck. Och nog tycker jag mer om ”O Helga natt” utan extra toner, likaså ”Gammal fäbodpsalm”, men jag är också uppvuxen med Arne Domnerus och hans slankare sätt att spela en melodi.
Då kändes sångaren John Lundvik som fräschare med ”Have Yourself a Merry Little Christmas”, även den som en långsamt sökande ballad, vacker fast med otur två gånger med burrrp-ljud mitt i satsningen på uttryck.
Bra var han också i sådant som Ted Gärdestads ”För kärlekens skull” fast en skarv i klangen hördes på höjden att jobba bort. Annars gick tankarna till en power-sångare som Körberg, fast utan dennes nasalklang, tack och lov.
Stengårds småroliga men slitna anekdoter fick vi skratta åt, men varför inte också några mer djupsinniga ord till publiken en välgörenhetskväll som denna?