Tveksam jazzstart för Magnus Carlson

För många är säkert dessa frågor inte viktiga. De som kommer från popen tycker kanske att det är uppfriskande med jazzmusiker som är mer oförutsägbara. Andra håller hårt på genrerna och vill inte bli överraskade. Jazzpoliserna är inte så få, ärligt talat. Ibland hör jag också dit.
En snabb blick bakåt i musikens historia visar dock att de stora nyskaparna först ofta möttes av tvivel eller rent av burop.
Och Magnus Carlson och hans Moon Ray Quintet har har många fans och hade så i går också bland det hundratal som kommit till Culturum. Men var en dryg timme bara ok? Och är han nyskapare?
Han sjunger tonsäkert och vackert med hög och ljus röst men rätt anonym, som finast i avslutande kärleksförklaringen till bara pianokomp, men också i José Felicianos Rain men utan dennes sentiment. Eller också med stort pådrag i souligare låtar. Men han berör mig inte, utstrålar inget. Ingen svettdroppe!
Hettan kom mest från Per ”Ruskträsk” Johanssons altsaxofon, när den fick tid på sig att växa.
Snygg ljudbild var det (och ovanligt nog i Culturum ett par tre olika ljussättningar som förstärkte). Kul att höra djupet från basklarinett och hettan från orgel och mycket muller från pukstockar. Kort sagt ett fantastisk gäng musiker. Men inte riktigt det som utlovats. Goran Kajfes just oförutsägbara trumpet hade jag hoppats på. I går var där en trombon i stället som visserligen glödde i extranumret ”From now on”, men som dessförinnan inte satt helt tajt ihop med sin blåskompis i riffen.
Min tveksamhet berodde också på låtarna: inte lika bra melodier, inte lika spännande ackord som inom jazzen. ”Sugar man” exempelvis påminde om ”Summertime” men var sämre.