Längst fram i butiken stod de sista böckerna, hopträngda i en liten plastback. HALVA REAPRISET skrek skylten bredvid. Man kan ju tänka sig att det skulle vara enkelt att hitta en bra bok i en så liten back, men ack så fel man kan ha!
Till slut hittade jag ändå en bok längst ner på botten, en som varken var en fitnessbok, en halvkänd svensks självbiografi eller en ”bli jättesupersmal NU”-kokbok och som verkade någorlunda intressant. Jag hade funnit Jonathan Troppers ”Boken om Joe”.
Tyvärr kan jag inte, utan att tvingas ljuga, säga att jag tyckte särskilt mycket om boken. Jag antar att den låg där på botten av reabacken av en anledning.
Trettiofyraårige Joe Goffman har just debuterat med boken ”Bush Falls”, en ärlig och självutlämnande självbiografi om uppväxten i småstaden med samma namn. I boken beskriver han öppet den trassliga uppväxten och svartmålar alla i staden, vilket först inte verkar vara ett problem sedan han flyttat till New York.
Men när fadern plötsligt får en stroke och Joe tvingas återvända till Bush Falls dyker problemen upp ett efter ett. Det som stör mig allra mest är hur egocentrisk hela boken är. Redan i titeln förstår man ju vem boken kommer kretsa kring, men det är mer än så. Historien berättas endast ur Joes perspektiv och verkar inte ta hänsyn till de andra karaktärernas känslor. Det gör att boken känns platt och tråkig, även om kritikerna på bokens omslag finner den väldigt underhållande.
Hela boken bygger på att Joe åker tillbaka till sin barndoms stad efter att ha ignorerat alla där i sjutton år. Allt han gör i Bush Falls vid återvändandet, gör han för att ställa allt tillrätta för sig själv. Han försöker få tillbaka sin ungdomskärlek och återupprätta relationer som han helt släppt. Det är som att hela boken bygger på tre ämnen: ouppfyllda tonårsdrömmar, självömkan och förvånansvärt trassliga relationer. Jonathan Tropper försökte verkligen med ”Boken om Joe”, men för att få med mig på tåget måste han försöka igen.