Tydlig Kung Lear saknar friktion
av William Shakespeare Regi: Stefan Larsson Scenografi: Rufus Didwiszus Medv: Börje Ahlstedt, Alexandra Rapaport, Johan Lindell, Björn Granath, Jonas Malmsjö, Lena Nilsson, Julia Dufvenius, Lisa Werlinder m fl Dramaten, Stockholm
Visserligen ger han bort kungariket till sina två äldsta döttrar, och får i gengäld bara otacksamhet och förakt.
Å andra sidan är han en kolerisk fader som kräver evig tacksamhet och husrum åt sina 100 män. Vem vill ha en sådan pappa hemma i slottet?
Klart är i alla fall att Lear mister allt under dramats gång, framförallt sin stolthet. Och att Shakespeare använde hela sin dramatiska förmåga och insikt om livets elände när han skrev den tragedi som anses ge även erfarna regissörer knädarr.
Stefan Larsson har valt att lösa problemet genom att förenkla och tydliggöra.
Lugnt och pedagogiskt visar han hur den temperamentsfyllde Lear låter sig smickras av de två äldsta lismande döttrarna, inte så lite lika Askungens elaka systrar.
I sin självupptagenhet och blindhet förstår inte Lear att det egentligen bara är mins-tingen Cordelia som älskar honom. Hon som inte vill klä sin kärlek i storvulna ord, och därför förskjuts. Ett oklokt vredesbeslut eftersom de andra döttrarna genast bestämmer sig för att farsgubben måste lära sig sin nya plats.
Lika oklok är Björn Granaths greve som bestämmer sig för att ge sin oäkte son samma rättigheter som den äkta. Jonas Malmsjö är briljant i rollen som streetsmarta Edmund, han som genast vill ha hela arvet. Med lysten min berättar han för publiken hur han ska trixa och intrigera för att få bort brorsan. Här är det ingen tvekan om att makt och sex hör ihop.
Men det finns också goda människor i detta nattsvarta drama. Johan Lindells Kent är en av dem, en tjänare som aldrig viker från sin herres sida. Inte ens när han sparkas bort därifrån. Tillsammans med Alexandra Rapaports ordviga och beska narr står han bergfast vid kungens sida, även när Lears förstånd börjar svikta.
För sviktar gör det. Den kung som i dramats början är en självtillräcklig despot blir snart en vilsen föredetting och sedan en själssjuk stackare. Ett livsöde som Börje Ahlstedt gestaltar både storartat och med självlysande självklarhet.
Min enda invändning mot Ahlstedts uppvisning är att jag i början av pjäsen faktiskt har svårt att höra vad han säger. Det är extra synd när varje
replik är så full av hopkokt visdom.
Mot själva uppsättningen finns dock fler invändningar att göra. Eller åtminstone frågor att ställa. För under pjäsens gång blir jag alltmer osäker på vart Stefan Larssons förenklade spelstil egentligen leder. Och framförallt, vad han vill säga. Är det någon nytta med att allt görs tydligt, om ingen friktion kvarstår?
Börje Ahlstedt kan väl inte vara det enda skälet till att spela Kung Lear på Dramaten denna höst?
Så jobbar vi med nyheter