Min farfar hette John Gustafsson och precis som sina nio syskon föddes han vid gården Klippinge i Svärta. Föräldrarna hette Augusta och Johan och de var båda födda 1866. Barnen föddes mellan åren 1891 och 1908. Barnaskaran bestod av en flicka och nio pojkar. Familjen flyttade i april 1910 några kilometer genom skogen till gården Lilla Sättra i Tystberga.
Helmer föddes som femte barn i familjen 1899. Sigvard blev barn nummer nio och kom 1906. Det är om dessa två bröder som jag vill berätta.
Brödernas vän Hjalmar Karlsson, född 1894 och också från Tystberga, utvandrade till Kanada i april 1928. Ett år därefter gjorde Helmer och Sigvard detsamma. Varför de tog detta beslut har jag funderat över de senaste åren. Under mina uppväxtår ägnade jag inte den frågan en tanke. Jag ifrågasatte aldrig de vuxnas förklaring till varför bröderna hade emigrerat. Man sa att tiderna här i Sverige var dåliga då. Som så många andra hade de svårt för att få arbete. Lilla Sättra var för litet för att kunna ge försörjning åt vuxna barn, men periodvis arbetade de hos äldre bröder som hade gårdar.
Med åren har jag blivit intresserad av deras utvandring och jag har försökt att sätta mig in lite i hur det blev för dem i det nya landet. Jag har jag pratat med släktingar, läst sparade brev och fått en växande känsla av att deras emigration kanske inte enbart berodde på dåliga tider. Inte många av dem som hade svårt för att få arbete i slutet av 20-talet lämnade landet. Den stora utvandringen till Nordamerika, som börjat runt 1850, höll på att klinga av då. Äventyrslusta kan ha påverkat deras val, precis som hoppet om ett bättre ekonomiskt liv. Jag tror också att Hjalmars avresa påverkade dem mycket.
Jag har läst alla brev från bröderna som mina farföräldrar och föräldrar har sparat. Hem till Lilla Sättra skickade de också under åren nittio brev. Brev som sparades i många år av föräldrarna och sedan av Erland, brodern som tog över gården. En av min pappas kusiner läste alla dessa brev och skrev en intressant sammanfattning.
Att lämna sitt land är ett stort beslut. Det måste ha varit mycket för dem att ta ställning till. Hjalmars planering av sin utvandring och hans erfarenheter väl på plats i Kanada, som bröderna fick ta del av genom brev, vägledde och inspirerade dem säkert mycket.
En annan av pappas kusiner har berättat att det sannolikt var Helmer som var den mest pådrivande av bröderna. Planerna var från början att även brodern Bernhard skulle resa med. Han valde i sista stund att stanna kvar, men räknade med att komma efter senare.
Efter att på senvintern ha rest runt med häst och släde och tagit farväl av sina utflugna syskon, lämnade de slutligen familjen och vännerna. Helmer lämnade också en flickvän. Hon gifte sig senare, men hon och Helmer höll brevkontakt genom åren.
Från Tystberga avreste de först med tåg till Göteborg. Därifrån avseglade de den 6 april 1929 med rederiet Swedish American Line och båten M/S Gripsholm, som tog 1 643 passagerare. Väl ombord lossades förtöjningarna, den svenska nationalsången spelades, många tårar fälldes och bogserbåtar drog ut fartyget på mer öppet vatten.
Sjöresan över Atlanten tog åtta dagar och ankomsthamn var Halifax på Kanadas sydostkust. Men destinationen var Winnipeg, där rederiet hade platsförmedlingsbyrå.
På båtresans femte dag gick fartyget in i ett kraftigt oväder. Vågorna slog över däck. Det stora fartyget gungade som ett nötskal. De flesta ombord blev sjösjuka, men mot kvällen avtog stormvindarna.
De upplevde att dagarna ute på havet gick väldigt långsamt. Förutom att vila fördrev de tiden med att promenera på båten, spela kort, se på film och dansa. Men allt detta kändes snart enformigt. Båda var förväntansfulla och längtade efter att komma fram, få börja arbeta och tjäna pengar. Arbeten fanns det gott om, hade det utlovats.
Sista dagen ombord fick de, precis som de andra passagerarna som skulle stiga av i Halifax, hämta sina landstigningskort. Gripsholm skulle sedan fortsätta söderut med andra emigranter, som ville söka sig in i Amerikas förenta stater.
Efter avstigningen blev alla visiterade, man fick klä av sig in på bara kroppen. Klockan fick ställas tillbaka sex timmar. Sedan följde en 2 500 kilometer lång tågresa till Winnipeg i provinsen Manitoba. Därefter tåg igen västerut till de utlovade jobben. Till att börja med fick de arbete hos farmare. Det första sparade brevet från Helmer till min farfar var poststämplat den 20 maj 1929 och skrivet i byn Mannville i provinsen Alberta.
När de hade varit i Kanada i ett halvår inträffade den stora depressionen, som sedan kom att påverka hela 1930-talet. Det var en mycket kraftig lågkonjunktur, som började med den stora Wall Street-kraschen i New York den 24 oktober 1929. Världsekonomin förändrades plötsligt. Flera banker och många företag gick i konkurs. Arbetslösheten var mycket stor och lönerna sjönk. Många invandrare gav upp och återvände till sina hemländer, men bröderna trodde på bättre tider och stannade. Men Helmer skrev hem att han avrådde Bernhard från att komma.
Under de närmsta åren växlade de mellan arbetslöshet, jordbruksarbeten, skogsarbeten, vägbyggen, järnvägsbyggen, gruvarbeten, fiske och jakt. Helmer prövade också på guldgrävaryrket. Bröderna arbetade aldrig i samma arbetslag, vilket de hade hoppats på. En period dröjde det tre år innan de träffades, men de höll hela tiden brevkontakt.
I brev hem skrev de att de sakta lärde sig det engelska språket. De hoppades att föräldrarna inte skulle vara besvikna för att de tagit det här steget. Båda saknade kaffe, de fick nöja sig med te, men insåg att man får ta seden dit man kommer. De berättade att det inte fanns vägar som i Sverige, men att det alltid fanns hästar på farmarna som stod till förfogande. Skolbarnen fick rida till skolan. Det fanns inga diken på fälten, det var bara att rida rakt fram.
Första åren flyttade de till platser där de få jobben fanns och dit där de fick bäst betalt. Det innebar att de flyttade mellan provinserna Alberta, Saskatchewan och Manitoba. Lön fick de i checkar som de fick lösa in i bank. Helmer skrev: Vi lever enkelt, vi är sparsamma och unnar oss sällan något extra. Hör du det, mamma!
I breven skrev de om hårt arbete, arbetslöshet, annorlunda jordbruksmetoder, snåla farmare, torka, hur skörden blivit, skiftarbete, kalla vintrar och kvinnotorka. De frågade ofta efter hur mor, far, syskon, grannar och vänner mådde.
Även om det ibland kunde bli långt mellan måltiderna, så hade de mat. Men de hade i perioder svårt för att kunna sköta sin hygien. Tillsammans med andra män bodde de emellanåt i läger. Ibland tältade de eller hyrde någon liten stuga. Under jordbruksarbete på somrarna kunde det hända att de sov i en halmhög. Ett sparat foto visar Sigvard när han under en vinter arbetade med skogsavverkning i skogarna i Manitoba, han bodde då i tält med vedspis. Ett annat foto av Sigvard visar hur han rider upp på en järnvägsvagn, ett vanligt sätt då för arbetslösa män att förflytta sig. Återkommande skrev de om glädjen över att de fick vara friska och de beklagade sig aldrig över sin situation.
Klippiga bergen är den 3 000 kilometer långa bergskedja som sträcker sig från Liardfloden i nordvästra Kanada in i delstaten New Mexico i USA. Med åren drog de sig västerut över denna bergskedja och in i provinsen British Columbia.
Den största och mest kända staden i British Columbia är Vancouver. Huvudstad i provinsen är Victoria, som ligger på Vancouveröns södra ände. Ön är 460 kilometer lång och ligger i Stilla havet nära fastlandet.
Sigvard träffade Ruth i början av 1940-talet. De bosatte sig i Victoria, gifte sig och fick sex barn. Han arbetade på byggen och var bland folk en efterfrågad snickare. Sigvard beskrevs som en mycket respekterad person. Han var bland annat fackligt aktiv, arbetade med välgörenhet, var framträdande inom scoutrörelsen och aktiv i den lokala svensk-kanadensiska sociala klubben.
När han på fritiden 1958 byggde ett hus till sin familj, förolyckades han tragiskt på sin ordinarie byggarbetsplats när en kran kom emot en elkabel. Han var då 51 år. Ruth blev plötsligt ensam med en nyfödd dotter, fem pojkar från 14 år och neråt och ett halvbyggt hus. Vänliga människor hjälpte dock till så att huset blev färdigbyggt.
Ruth lever när jag skriver detta. Hon fyllde 99 år i februari 2015 och bor på ett äldreboende i Victoria. En av sönerna avled tragiskt 1988 i en bilolycka. Men de andra fyra sönerna lever och bor kvar i Victoria. Dottern bor i Toronto.
När Helmer arbetade i en gruva drabbades han av en olycka och fick ett ben mycket svårt skadat. I brev från maj 1939 skrev han till min farfar att han inte hade kunnat arbeta på snart två år. Han tyckte tiden gick långsamt och hans tålamod tröt ibland, men han fick runt 70 dollar i månaden i skadeersättning.
Tillsammans med en annan svensk köpte han en räv- och minkfarm 15 kilometer från staden Princeton, som bilvägen ligger 285 kilometer öster om Vancouver. De köpte till mer mark, avvecklade sakta räv- och minkfarmen, hade utegångskor för köttproduktion och arbetshästar. För husbehov jagade och fiskade de. De odlade vinterfoder till djuren och arbetade i skogen. Sin egen ved hämtade de därifrån, men avverkade och sålde också timmer samt hade ett sågverk. Under timmeravverkning skadade sig Helmer ännu en gång, då han hamnade under stockar som föll av en släde.
Några andra svenska män arbetade och bodde också på farmen, så även Hjalmar. Hans hälsa var nedsatt på grund av hjärtproblem, men han utförde lättare arbeten och hans huvudsakliga uppgift blev att sköta matlagningen. Runt 1950 löste Helmer ut sin delägare, då denne valde att flytta hem till Sverige och efter väldigt många år gifta sig med en ungdomskärlek.
Helmer gifte sig aldrig och fick inga barn. När han blev äldre flyttade han in till Princeton och delade där hus med Hjalmar och en annan man, men han hade farmen kvar en tid. Han dog på sjukhus vid 72 års ålder. Trots att Hjalmar var sjuklig, överlevde han båda bröderna och avled först i mitten av 1980-talet.
Sigvard återsåg aldrig Sverige. Men Helmer kom på besök 1959, då jag var tolv år. Hans föräldrar var då sedan länge borta, fadern dog 1942 och modern 1951. Under besöket bodde han hos olika släktingar, några dagar också i min familj. Jag minns honom som en glad och snäll farbror och vi fick god kontakt trots åldersskillnaden. Vi brevväxlade sedan så länge han levde.
Jag har träffat Sigvards barn. Dels har de varit i Sverige, dels har jag besökt dem i Kanada. Jag har frågat dem, precis som jag har frågat svenska släktingar, om de vet den verkliga orsaken till varför Helmer och Sigvard lämnade Sverige. Det visade sig vara en fråga som också de har undrat över, men inte fått klart svar på.
Jag har fått olika svar på frågan, beroende på vem jag har frågat. Alla nämner de dåliga tiderna. Men några säger att det också kan ha berott på att båda eller någon av bröderna tjuvjagade på andras marker. Markägare kan ha fått tips om det.
Några tror sig veta att båda eller någon av dem var inblandade i 1920-talets utbredda spritsmuggling i Östersjön, som även pågick i skärgården utanför Tystberga. Även om smugglarna alltid var steget före myndigheterna, så gjorde tullen sina beslag.
Båda dessa teorier kan vara sanna. Jakt var ett intresse och spritsmugglingen vid den här tiden lockade många från alla samhällsskikt.
Men den verkliga orsaken vet bara Ruth. En av sönerna har berättat att hon har sagt att något hände i Sverige, men hon har lovat att aldrig avslöja vad. Hennes läppar är förseglade.
Så min envisa fråga får aldrig något fullständigt svar. Men Ruths förseglande läppar har jag tagit som ett bevis för att min känsla inte varit helt fel. Det var sannolikt inte enbart på grund av dåliga tider som de valde att lämna Sverige.
Kerstin Lindell