Tystnaden om tystnaden
Det är lätt att glädjas med Östberg. Det är framförallt lätt att glädjas med hennes åldriga mamma. Få av oss ifrågasätter om Annika Östberg sonat vad hon är skyldig till. Hon är och förblir medskyldig till två mord. Men hon är en brottsling som betalat med 27 år i fängelse. Alla förtjänar en andra chans.
Nu väntar en svår rehabilitering för Annika Östberg. Världen är inte samma plats nu som då. Sverige är inte samma land som hon en gång lämnade. Under 27 år hinner mycket hända. Hennes rehabiliteringsprocess bör äga rum så långt bort ifrån mediebruset som möjligt.
Mer intressant än Östbergs person blir därför hur media väljer att rapportera kring hennes frisläppande. Sedan nyheten om förflyttningen från USA till Sverige släpptes har de kritiska frågorna varit få. Journalistiken har varit helt inriktad på Annika Östbergs levnadsöde. Nu är det dags att låta henne vara ifred.
Däremot bör man fråga sig varför Östberg släpps just nu? Hittills har det i svävande ordalag talats om en seger för den tysta diplomatin. Så kan mycket väl var fallet. Men det vore märkligt om landets samlade opinionskår nöjer sig med en sådan förklaring.
De opinionsbildare som unisont kritiserat Sveriges utvisning av två terroristmisstänkta egyptier och våra nya övervakningslagar hyllar i dag resultatet av tyst diplomati. Tänk om Sveriges eftergifter till de amerikanska myndigheterna i kriget mot terrorismen och fildelningen gjorde förflyttningen och det kommande frisläppandet möjligt? Var det plötsligt värt det? Kan man överhuvudtaget bedriva mänsklig kohandel?
Annika Östberg hör rimligtvis hemma i Sverige. Hon är välkommen tillbaka och vi kan bara hoppas att hon finner en plats i sitt nygamla hemland. Synd bara att så få verkar fråga sig varför hon kommer hem just nu.
Så jobbar vi med nyheter Läs mer här!