Tyvärr publikflopp för Vivian och Peter

Mitt svar är förstås att livslevande musik har de unika och därmed riktigt spännande kvaliteterna.
Beviset kom i den åttonde låten i går kväll. Kanske inget märkvärdig, en vacker ballad bland hundra andra om livets och årstidernas gång, om ömma kärleksord, hålla handen och regnbågen och vårblommor. Den heter ”A Time for Love” och är av mångsysslaren Johnny Mandell. Sådana ska samtidigt respekteras, förstås.
Här visade gårdagens gästande sångerska Vivian Buczek att hon verkligen kunde sjunga och vara fri med ord och melodi samtidigt som hon höll tungan rätt i mun och varken sackade eller förivrade sig. För hon hade inget annat att hålla sig till än kontrabasen.
Men bakom den satt förstås en mästare, nämligen Hans Backenroth som vi hört här så många gånger. Han hade samma frihet med att varva finlir med trygga bastoner. Och när Claes Cronas piano smög sig in satt allt i precis rätt tonläge. Hantverk och känsla kan inte bli bättre.
Lägg sedan till att Peter Asplund överraskade med en helt annan tonbildning och spelstil i det låga läget på sin trumpet. Ja, den lät som ett flygelhorn fast mäktigare och han hade inte bråttom utan gav mening åt alla tonerna. Det var så bra att det hade varit skönt att gråta en skvätt av lycka när han böjde fyra gånger på samma ton.
Alla som spelat trumpet
vet dessutom att den brukar
låta apa nere i källarvåningen.
Och så satt trummisen lugnt och softade med sina vispar, men skapade liv genom att
i bland göra oväntade extravarv.
Resten då? Jo, bra med lite ovanligare standards och stunder då det blixtrade till i allas solon men också lite rutin i kompet. Plus osäkert textminne i Monica Zetterlunds vackra ”En gång i Stockholm”. Sedan bör Peter Asplund prata koncisare och lita också på sin sångförmåga, när han faktiskt kommer så pass nära en idol som Mel Tormé.
Men varför sådan publikflopp med inte ens femtio?