Ulla bor i Ryttarstugan, mellan Nyköping och Runtuna.
– Här på gården var en väldig aktivitet förr i tiden.
Hennes uttalande är mer ett konstaterande än ett uttryck för nostalgi.
Ullas hästintresse föddes under uppväxten på Öster i Nyköping. Efter skoltid tog hon hand om hästar i stallet vid Gamla Telegrafen och klädd i gummistövlar och klänning lärde hon sig rida. Senare hade hon – tillsammans med sin mamma och syster – en ackordshäst, i stallet vid Gasverket i Nyköpings hamn.
Som vuxen flyttade Ulla med föräldrar, maken Åke och dottern Birgitta till Ryttarstugan. Hästar fick en central roll på gården, där Ulla födde upp halvblod och undervisade. Under terminstid hade hon 79 elever i ridskola och under sommartid kom fler barn till gården på ridläger.
I dag är det desto stillsammare på gården. Här bedrivs inte längre ridskola. Och Ulla, som bor ensam i villa med sonen Henrik som närmsta granne, äger ingen häst. Hon har inte ens suttit på en häst sedan 2002. Saknar hon det?
– Nej. Jag är realist, jag kan inte längta efter att rida, kroppen säger ifrån.
Hon trivs med att se barnbarnet Cecilias hästar strosa i hagen, tar del av sin yngre systers vardag som hästägare och arbetar själv för andras framgång som ryttare. Och Ulla är, trots 80 år fyllda, fortfarande aktiv inom ridsport. Hon är sedan början av 1960-talet flitig styrelseledamot i Östra Sörmlands lantliga ryttarförening och lagledare i ett division två-lag i ponnydressyr.
– Jag vill hjälpa ryttaren att förstå processen som leder till framsteg. För att lyckas krävs ett bra samarbete mellan ryttare och häst. För det krävs mycket tålamod och upprepning och att hästen – som är ett flyktdjur med liten hjärna och stora krafter – känner tillit till människan.
Ulla har kunskap. Hon har både tävlat och undervisat i dressyr, hon är utbildad domare i dressyr och premiering.
Ulla är en eldsjäl inom ridsport. För det prisades hon i maj förra året dubbelt. Av Svenska ridsportförbundet fick hon en förtjänstmedalj i guld och Nyköpings kommun belönade henne med sitt eldsjälsstipendium.
– Det var roligt att få 10000 kronor. Men jag är faktiskt inte begeistrad av uppmärksamhet.
I en skänk i köket förvarar Ulla sin medalj med kungens porträtt på.
– Den får jag bara bära vid frackmiddag. Jag har aldrig varit – och kommer nog aldrig att gå – på en sådan högtid. Den får väl fästas på mig när jag drar på mig träfacken, säger hon med en kaxig galghumoristisk ton.