"Förintelsens logistiker" har han kallats, SS-officeren Adolf Eichmann. På hans uppdrag rusade tåg efter tåg fram genom Europa, alla med döden som destination.
I "Samtal före döden" är det Adolf Eichmann själv som väntar på att bli avrättad. Moshe Landau, huvuddomare i den israeliska krigsbrottsrättegången, har sökt upp honom i dödscellen för att få någon form av svar. Kanske är det för sin egen sinnesfrids skull som han måste få veta: finns där ingen ånger? Inget erkännande av skuld?
Johan Ulveson (Eichmann) och Philip Zandén (Landau) är båda briljanta i den här pjäsen. Det gäller i synnerhet andra akten – här blir spelet tätare; dess kammarkaraktär intensifieras. För Ulveson, som ju annars mest har komik på CV:t, är det något av ett segertåg. Berts och Brölis pappor har fått sällskap av en karaktär som inte är lika lätt att förstå sig på.
Liksom domare Landau brottas vi med frågorna: lydde Eichmann bara order, som han påstod? Eller var det snarare så att ett starkt ideologiskt driv omöjliggjorde skuldkänslor? Sentida analyser tyder på det sistnämnda, men av Eichmann själv får vi inga raka svar.
Desto tydligare är bevekelsegrunderna för Eichmanns chef, SS-generalen Reinard Heydrich, som här görs av Gerhard Hoberstorfer i en tolkning som kryper under skinnet. Allan Svensson och Ann-Sofie Rase är också bra i sina biroller.
"Samtal före döden" är skriven av Adam Price, författaren bakom danska tv-succén "Borgen". Det är en ganska lättillgänglig pjäs, det tunga ämnet till trots. Dialogen är fri från krusiduller och på stora skärmar projiceras bilder av det oerhörda: det som Eichmann aldrig erkände sig skyldig för.
Nazismen stod (och står) för en önskan att utrota, utplåna och/eller undertrycka allt och alla som inte hörde till det egna folket, den egna övertygelsen. Kopplingarna till nutiden är så uppenbara att vi inte behöver gå in på dem – programbladet vimlar av analyser på temat.
Ändå är det svårt att inte säga något om vikten av att berätta den här historien just i år, 2015. Men hur det ska göras kan det förstås råda delade meningar om.
"Är det inte lite problematiskt att förmänskliga ondskan så här?", funderar mitt sällskap när vi går ut ur salongen. Det är ju trots allt Berts pappa, och Brölis, som vi sett göra en roll med känslor. Mänskliga sådana.
Själv är jag inte säker. Det kan vara så att vi för att kunna bekämpa det onda måste göra just det som nazismen och alla andra icke-humanismer inte vill: se att jag är som hen. Hen är som jag.
0155-767 28