Underhållande men inga stordåd
I Bellmans andaSång, gitarr, dragspel:Leif BrixmarkSång, gitarr: Tomas AnderssonPelles Lusthus
Sådana program bjuds det på lite överallt i Sommarsverige. Naturligtvis!
I går var platsen Pelles Lusthus och artisterna Tomas Andersson och Leif Brixmark. Eller i omvänd ordning, eftersom det är Brixmark som är mest känd enskilt och som sångare i New Holland Band.
Men i går var det ingen som gick före den andre, utan de växlade om med solonummer ungefär lika många och jobbade som samkörd duo i de flesta. Deras stil var avspänd med många stickspår, improvisationer och sidorepliker med kommentarer till varandra och oss.
Bellman i centrum var det aviserat. Dock knappast några ovanliga utan mest de självskrivna, speciellt lämpligt med den frodiga grönskan bakom glasrutorna mot åstranden.
Här kom direkt i början den uppvisningslärda episteln Liksom en herdinna med dess höga stil och naturiakttagelser. Men då fäste jag mig mycket mer vid Vila vid denna källa i ett intressant nedtonat men tydligt rytmiserat arrangemang som förebådade slutorden: I detta gröna stod Ulla sista gången brud. Lyckat!
Var sin epistel solo sjöng de också. I båda fallen gick det onödigt fort och obönhörligt utan dragningar. Jag tycker man ska ta sig tid med alla ord och nyanser med porträttet av Fader Berg bland de käraste bröder och med hans evangelium supa, dricka, ha sin flicka.
Och Fjäriln vingad sedan? Vacker men tråkig brukar den vara och svårsjungen med omfång långt upp i höjden. I går också med friheter mot melodin, tyckte jag. Dock gav dragspel till en välkommen klangvariation.
Sedan är det väl en smaksak att jag har lite svårt med Brixmarks röst och uttal med mycket sång på konsonanterna. I mina öron saknas det naturliga, ospända flödet.
Men med bara eget gitarrspel till gjorde han något ganska så stort av den dödsmärkta mollepisteln Märk hur vår skugga, det ska erkännas utan förbehåll.
I hans egna sånger passar förstås det här riviga in på ett självklarare sätt, såsom i tangon Svett och alkohol.
Ibland är det rätt lätt att se budskapet i hans sånger, som i Halleluja där lugn barndom övergår i hetsigt vuxenliv och jag känner ironin över idyllen, kanske också desperation över att livet inte blev mer och bättre. I andra sånger är det, tycker jag, svårare att uppfatta budskapet.
Nämnas bör också Rönnerdahl och alla blommarna som kärleksfullt nedtonad allsång.
Och så Tomas Andersson med utmärkt sång och rivig gitarr i Cornelis fina Hopplös Blues, som kvällens kontrast.
Fride Jansson
Så jobbar vi med nyheter