När Therese Lejon var 28 år och gravid upptäcktes cancer i livmodern. Läkarnas rekommendation var att göra abort, men barnet - och cancern - fick fortsätta växa under noggranna kontroller.
– Barnet var så efterlängtat. Och jag visste att det var enda chansen för mig att vara gravid. Sedan skulle allt opereras bort – livmoder, äggstockar, lymfkörtlar, allt.
Att vara gravid och ha cancer i just det området är väldigt speciellt. Det går inte att operera bort och man får inte föda vaginalt. Therese kände under hela graviditeten att hon inte hade några tankar på sig själv och hennes liv som allvarligt cancersjuk, utan bara på barnet hon väntade. Vården däremot fokuserade bara på henne, det liv som redan fanns.
– För dem var inte graviditeten en prioritet utan en bisak. De kunde ju inte säga "vi chansar med ditt liv", utan de tog det steg för steg för att se hur mycket tumören växte.
Från att ha varit beredda att plocka ut barnet redan i vecka 25 kunde de avvakta till vecka 30. Direkt när den lille pojken var ute och körts iväg till neonatalavdelningen påbörjades den omfattande operationen av Therese och hennes dåvarande man fick springa mellan två avdelningar med sin oro.
– Efteråt, när jag var alldeles hög på smärtstillande, kom en kurator och frågade på rutin och ganska okänsligt om jag behövde prata. Men det ville jag inte – då, säger Therese Lejon, som är kritisk till att den kontakten inte knöts upp redan tidigare, vid det hemska cancerbeskedet i början av graviditeten.
Efter födseln skulle det dröja ett halvår av depression och dålig kontakt med sin nyfödde innan Therese själv tog kontakt med en kurator och började få hjälp.
– Det var genom mina vänner som jag kunde förstå att min relation med Elliot inte var det den borde. Jag hade inte alls de känslorna för honom. Min bästa vän utryckte det som att jag inte "var där", jag tog inte in hans signaler.
Att bli förälder för första gången är omtumlande för alla. Att dessutom ha genomgått en allvarlig canceroperation, klivit in i klimakteriet som ung med de biverkningrna, ha lymfödem i båda benen – det krävde medicinering och terapi för att komma ur det mörkret.
– Jag ÄR inte cancer, men cancern är en stor del av mig. Den påverkar mig fortfarande väldigt mycket. Jag kan inte bidra med en lillasyster till Elliot, som han önskar sig så mycket. Det har cancern tagit ifrån mig.
Therese säger att det vore alldeles fantastiskt om vården kunde uppmana alla att googla sig in på föreningen Ung Cancer.
– När jag själv hittade föreningen och gick på ett första möte var det som att jag blev kär. Jag hittade likasinnade som upplevde allt det jag tänkte och kände. Jag behövde inte spela något spel.
Hon förklarar att många cancerdrabbade liksom hon försöker skydda anhöriga, vänner och andra de pratar med, så att de inte ska bli för ledsna.
– Man lever med sig själv 24/7, hela tiden. På träffarna är det frispråkigt, man kan både prata om hur mycket man hatar cancern men också skämta om den. En känsla av att allt är tillåtet.
Därför är Therese Lejon en av dem som drar i gång träffar lokalt i Sörmland, till en början i Nyköping, men tanken är att de ska ske på fler orter.
– Egentligen är cancern det minsta vi pratar om när vi ses. Man kan komma och bara sitta med och första gången kan man ha med sin förälder, syskon eller vän om man säger till om det innan.
Att det finns en förening för just yngre cancerdrabbade är viktigt, tycker hon.
– Skillnaden är stor mot äldre som har levt en stor del av sitt liv. För oss unga innebär det att vi blir av med en del av våra drömmar, att kunna förverkliga dem. Orättvisan finns där. Men på träffarna finns en ovillkorlig värme och du känner att du aldrig är ensam.