Ungdomligt i Gryt

En pianist och fyra blåsare befinner sig där mitt inuti Larghettosatsen av Mozarts kvintett KV 452. De har turats om att spela den lilla enkla, avklarnade melodin som sjunger så vackert och bekymmerslöst. Inga vassa kanter, inga hårda ord, inga toner på snedden.
Plötsligt överraskar Mozart när satsen nästan är slut. Trycket ökar, stämföringen tätnar kromatiskt. Hur ska vi hitta ut ur dessa ackordföljder? Var finns planeringen, ordningen? Hjälp!
Lugn bara, geniet återtar kontrollen, satsen slutar och det muntra rondot tar vid. Men det är dessa ögonblick som jag minns, de svindlande.
Mozart var 28 år då, våren 1784, bosatt i Wien, nygift och framgångsrik med Enleveringen och pianokonserterna, men beskrev ändå detta sitt senaste stycke som sitt dittills bästa.
Alltså fick det också hedersplatsen sist på konserten i lördags. Resten nådde inte riktigt samma nivå men blev betydande komplement.
Beethoven skrev 26 år gammal sin kvintett och följde Mozart i tonart, form och besättning. Men han börjar stereotypt med att inventera grundtonerna och låter sedan pianot presentera temat och briljera en hel del. Genomföringen låter ana en kommande demoni, men stycket stannar på nivån briljans och musikglädje.
Lika gammal var Poulenc när han efter år av arbete 1926 blev klar med sin trio för piano, oboe och fagott. Men det mesta av hans stil är redan färdigt: det robusta och dansanta men även spirituella hos fagotten; de vassa inläggen från oboen som också får melankolin på sin lott; pianot som kameleonten mellan de två andra. Härligt spelat av alla tre dessutom.
Och så Kjell Fagéus och Bengt Forsberg som jämbördiga kombattanter i Gerald Finzis Fem bagateller där starkt utspel låter ana andra världskriget som bakgrund till burleska fugalekar, en statuarisk renässansdans och en vemodig romans med engelskt tonfall.
Festivalen är nu slut för i år. Till helhetsupplevelsen har också hört diktläsning av Krister Henriksson, Tjajkovskijs stråkserenad, Lilla Trollflöjten, Lena Fagéus tankar om Kyrkans inre rum samt konstnären Margareta Stehrs musiktavlor, målade på notpapper.
Två saker till sist: lämna barnen hos barnvakt. Barn hur gulliga de än är ska inte som i lördags få störa varken musiker som lagt ner tid och möda eller åhörare som rest miltals och betalt biljett för att ha rätt att höra och njuta av varje nyans.
Utan att en behöva riskera störningar av sådant som lätt går att undvika. Jag hörde sedan gärna Lena Fagéus läsa de odödligt retoriskt laddade raderna Kärlekens lov i nyöversättningen. Men kanske bör det stå i programbladet att det också ska förekomma religiösa inslag.