Men någon Liberace wannabe är han absolut inte. Inga leenden, inga onödiga gester. Bara en absolut koncentration på att spela. Och samtidigt såg det lätt ut. Och när det inte fanns någon basist tog han ofta hand om den rollen också och spelade snabba basgångar i vänsterhanden på den lägre klaviaturen och hammondorgelsolona på den övre. Ibland lät det som att han sjöng med i de intensivaste solona.
Och som omväxling till piano var det roligt med orgel och de helt andra uttrycksmöjligheterna med volympedal, olika vibraton och klangfärger.
Många låtar gick också fort i går kväll. Jag kände knappt igen gamla Secret Love från Doris Day-tiden med stråkar och harpor. Och Stranger in Paradise från musikalen Kismet var verkligen hottad så Erik Söderlind fick briljera med snabba tonkaskader från naglarna. Han kan uppenbarligen allt från Django till Wes Montgomery och framåt.
Ändå gick det att höra originalmelodin från Borodins opera Furst Igor och en av de österländska Polovetsiska danserna. Plus citatet från Tea for Two. Kul!
Som helhet en kväll där det intensiva spelet dominerade och var rätt högt uppmickat. Inte så att gitarr och orgel försökte spela ut varandra. De var snarare artiga och väntade in, där man kunde tänkt sig någon form av utmanande växelspel.
Sedan fanns Moussa Fadera på plats som trummis. Och han låg på hela tiden i de snabba låtarna och lät aldrig pulsen slacka och spelade oerhört distinkt på trummor och cymbaler. Inte heller han någon showman utan oftast med huvudet nedåt, lyssnande, inne i musikens flöde och jämbördig.
Nyheten att de skulle tolka Cornelis gav mig ärligt talat mindre än jag hoppats. Dessutom kom aldrig favoriten Ångbåtsblues.
Men trions känsliga version av balladen om Cecilia Lind blev en underbar stund för minnen och eftertanke: ren som en blomma, skygg som en hind. Etc. Ni minns säkert texten.
Och Burt Bacharach fick också vara med och hylla kärleken.
Kvällens avslut och höjdare blev Samba de Orfeu med ett underbart rytmkomp och fina solon.